Göteborgsposten – 23 juli 1862, sida 1

hon honom de blandade känslor af högmod, noje och koketteri, hvilka hon tillhopalagda kallade tillgifvenhet, troende att detta ihaliga substitut var en sann kärlek. Först då hon sex månader senare gjorde mr Meredeths bekantskap märkte hon skillnaden och insåg, då hon erfor den djupa intensiva passionen för honom, huru litet kärlek hon verkligen hyst för Bates. Vi vilja ej närmare undersoka till hvad grad gentlemannen — jordbrukarens större verldsliga utsigter bidrogo till förändringen i hennes känslor. Vare det nog att dessa voro brinnande och uppriktiga samt lika djupa, sjelfförnekande och hängifna som den stackars skolmästarens varit för henne. På John Bates hade intrycket, då ban af henne öfvergafs, varit öfverväldigande. Han hvarken förebradde eller tadlade den varelse han så djupt älskat, men utan att underrätta någon, utan att säga ett farväl, försvann han hastigt från staden och hade sedermera aldrig hörts af. För att göra det återstående af berättelsen begripligt för läsaren och för att fylla i de luckor som förefinnes i näst föregående kapitel, samt taga upp tråden der vi släppte den, måste vi börja från det ställe der mrs Staunton med våld åter nedtryckte sin man på stolen och skyndade ut genom dörren tagande exckutionsbetjenten med sig. Sedan hon bevekt denne herre med löfte