Göteborgsposten – 23 juli 1862, sida 1

nmii D UDOKIILTICKIAKLI. — ———— ———äa— —ä— —— har förlorat hela sitt artilleri, men vill komma igen och, kosta hvad kosta vill, dock taga Richmond. Måhända har han redan tagit det, utan artilleri. Uppriktigt sagdt, allt detta är Just ej att bli riktigt klok på och efter allt ullåter jag mig att tråga hela verlden: skulle ni händelsevis känna, huru det forhäller sig i Amerika? Sjelf vet jag icke mera derom, än jag med säkerhet vet om hur det forhäller sig t. ex. med de stackars japanesarne i London. I det hela taget går det ingen nöd på dem, men man skall dock i de sista veckorna sett en sky öfver deras eljest glada och öppna drag. Alla menniskor hafva anmärkt, att det i den sista tiden torsiggätt en viss sorändring i dessa ambas-adorers hela sätt att vara. De kommo till London med fryntliga miner och ett frappant uttryck af en naiv och naturfrisk lycksalighet, de gå nu med blicken fästad mot jorden och med hängande läppar. Hvad står på? Har man gjort dem någon förargelse, har man skämtat med dem tor närgånget och skrifvit obehagliga saker om dem i Times? På intet vis. Man gör tvärtom i England allt for att visa dessa herrar japanesare den mest ointresserade gästfrihet och lemna dem ett godt intryck at landet. Man låter dem se och studera allt, man går dem till mötes med alla möjliga upplysningar, man hedrar dem på allt sätt, nästan som voro de ordentliga diplomater af europeiskt värde. Och dock — är det någon hemlig sorg, som fräter bittert på deras väsen. Man påstår, orsaken är helt simpelt den, att de — förgäfves anhållit om audiens hos drottning Victoria. Skulle det vara möjligt? Drottning Victoria ger ännu inga audienser, efter den husliga olycka, som för några månader sedan drabbade henne. Hon går ännu i djupaste sorgdrägt och afskyr att visa sig för menniskor, afskyr framför allt att för någon uppträda som drottning med royautens bländande emblemer. Hon sitter för det mesta sluten inom sig sjelf och har icke ens velat mottaga fru Jenny Lind-Goldschmidt. Alltså har hon då också hårdnackadt sagt nej till den japanska ambassadens itererade anhållan om underdånigt företräde. Detta är nu ganska visst i hvad fall som heldst en ledsam historia för personer, hvilka kommit till England ända från Japan och hvilka på grund af sin mission kuona ha något anspråk på att få bocka sig för tronen, men det är så mycket ledsammare, om det är sannt, hvad som påstås, att ambassadörerna hafva en alldeles uttrycklig särskild order att bringa Albions drottniung en mundtlig helsning från majestäterna af Japan. De hatva också låtit vederbörande högre embetsmän veta, alt, sälramt de återkomma till Japan utan att hafva fått trada fram för Hennes Majestät, kan ingen dödlig ansvara for hvad som kan ske. De skola mottagas derhemma med den mest grundliga onåd och de skola måhända då icke hafva något annat parti, än att taga en stor knit och sprätta upp magen på sig sjelfva, (japanesarnes vanliga sista utväg i förLvitlade omständigheter.) De lära halva sagt det rent ut till öfverstehofmarskalken: Vi måste se Hennes Majestät, eller vi skola hafva knifven på magen, liksom man hår i Europa har kmsven på strupen,) men ofverstehofmarskalken har med innerligt beklagande af en sådan melankolisk eventualitet ryckt på axlarne och svarat: hvad är alt göra? ni vet, att prins Albert är död, efterlemnande en samling gyldene reglor? och en sörjande enka, ni måste blifva här sorgeåret ut. — Frågan är, om ambassaden ser sig i stånd till att vänta så länge. Detta var japaneserna. Hvad skola vi ..g.3 00hi 8—