Göteborgsposten – 22 juli 1862, sida 1

mare eftersinnande det helt naturligt, att hon skulle se så ut. Hon är snarare liten än lång, men starkt byggd; hår och hy äro något mörka, men den senare är ovanhgt frisk, för att tillhöra en dam i detta blekande London. Dragen äro långt ifrån vackra, men de uttrycka fast vilja, ihärdighet och ett klart omdome. Det ligger en icke så liten tillstymmelse till ironi i blicken och i leendet; det tyckes tillochmed som om medvetandet af att ha beträdt en ny bana, och erinringen af de svårigheter hvars bekämpande varit förknippade dermed, hade meddelat den djertva och skickliga boktryckerskan ett visst trots, ej fritt från en anstrykning af gyckel vis-å-vis förmodade eller verkliga motståndare till den idå, hvars praktiska tillämplighet hon visat. Slutintrycket blef att hon varingen teoretise rande exalterad natur, utan en klok affärsmenniska på samma gång som en varm vän af menskligheten i allmänhet, men synnerligen af dvinnor. Hennes talangfulla och alltigenom praktiskt förståndiga anförande afsäg att framhålla den otillfredsstallande beskafkenheten af qvinnans nuvarande yrken. Hon skref den brist på noggrannhet och uppmärksamhet vid arbetens utförande, hvartor qvinnan beskyllas, på hennes felaktiga uppfostrans räkning. Denna gick neml. vida mera ut på att göra den unga flickan till en varelse, behagsjuk och begärlig etter förströelser, än en sannt bildad och nyttig samhällsmedlem. Talarinnan framhöll derföre det önskvärda i att uppfostra medelklassens döttrar såväl som dess söner så, att de kunde egna sig åt något visst inbringande yrke. De skulle då finna ett lämpligt fält för sin tankeverksamhet, och de skulle forvärfva en verldskännedom, som skulle göra dem mera passande for hvilken ställning som helst de kunde komma att intaga. Hon föreslog bildandet af ett tribunal, hvars uppgift det skulle bli att examinera unga flickor i diverse kunskapsämnen och tekniska särdigheter, samt sedan meddela dem sitt utlåtande derösver. Hon protesterade skarpt mot den ideen att äktenskapet skulle vara ett räddningsmedel från armod och värnlöshet; ingen flicka borde gilta sig endast för att bli försörjd, såsom nu är så vanligt. För öfrigt menade hon att det uppfostringssystem hon förordade, skulle befrämja äktenskap, enär det skulle skaffa passande hustrur åt män, hvilka icke ansågo sig nog rika att gifta sig med de slösaktiga och onyttiga sina damerna och derföre förblefvo ungkarlar. Lord Brougham, som — tvifvelsutan för att uttrycka sina lifliga sympatier för den qvinliga emancipationsrörelsen — jjelf presiderade i den sociala ekonomiens afdelning, uppmanade de närvarande att diskutera de frågor som afhandlats i de upplästa anförandena. Då uppsteg en dam i min omedelbara närhet, och i ordalag, så lyckade att man skulle kallat dem utmärkt väl valda, om de ej varit så okonstlade, så vittnande om stundens inspiration, framhöll hon vigten och rättmätigheten af de yrkanden som blifvit gjorda, samt anmärkte att qvinnorna sjelfva äro de värsta fiender de för reformen kämpande ha att göra med, enär de en gång för alla fått i sina hufvuden att en viss gräns bör finnas för qvinnans verksamhet, och den som öfverskrider denna godtyckligt uppgjorda gräns är förfallen till ett strängt straff — är med rätta prisgifven åt det allmänna tadlet. Fruktan för sådana åsigter gjorde mången så rädd att synas Åunladyllkor och sjelfständig eller strongminded, ate hon lät afhålla sig från en sannt qvinlig verksamhet, Talarinnans namn var mrs Bessie Inglis; hon är en af de få damer, som i England hålla offentliga föreläsningar (lectures), och enligt hvad jag då hörde och sedermera er