Göteborgsposten – 22 juli 1862, sida 1

och är det allt i sin ordning? Och hvem är det nu som lurat dig att läta ditt eget kött och blod svälta och fara illa på det andra må frossa på din bekostnad och sedan skratta åt den gamle narren? Ilvem, frägar jag? — Jag gick i borgen för Tom Brown; men han låg så illa sjuk och hade bordt betala det. Tom skulle nog ha betalt det, men han reste sedan till Amerika och glömde af det, svarade den nedslagne mannen med ångerfull ton sin obevekliga frågerska. — Glömde! ha, ha! utbrast den gamla qvinnan med ett bittert och skärande skratt, som gjorde hennes skrynkliga ansigte ännu mera afskräckande än vanligt. Det är just så likt honom, det är just så likt min man, tillade hon med en plötslig förändring i rösten, och med klagande ton samt armarne bönfallande utsträckta fortsatte hon: Har väl någonsin någon dödlig varelse blifvit så hårdt pröfvad i denna verlden som jag? Jag vore färdig att mista den lilla smula förstånd jag ännu har qvar. När jag gifte mig med er, ni stackars varelse, tillade hon vändande sig till den stumme gubben vid bordet, så hade ni ett anständigt hem och en liten gård; ni var en ansedd man och genom ett indraget lefnadssätt samt träget arbete kommo vi oss allt mera upp — jag dref på så att ni slutligen blef medlem af kyrkostyrelsen i församlingen, ni