Göteborgsposten – 22 juli 1862, sida 1

— ——— Sådana voro aftonens arangemanger. Huru betedde gästerna sig, torde nägon sräga. Såsom man väl kan föreställa eig; många voro uppenbart i sitt element, andra visade, såsom jag redan nämnt, sig intresserade al det nya och ovanliga i tillställningen. Att några kände sig såsom fiskar på torra landet i denna sser af aktiv silantropi och ungdomlig arbetsflit anser jag mycket möjligt, men hvad hade dessa på en sådan soir6e att göra? X. Ändtligen var onsdagen inne — denna dag som skulle visa hvad de engelska emancipatriserna skulle fora i skölden, samt huru de forstodo föra bäde sköld och svärd i deras djerfva kamp mot hvad de anse som sociala misstörhållanden, kringgärdade af uråldriga fördomar. Redan tidigt var den sociala ekonomiens lokali Guildhall fullpackad med ett itrigt och litvadt auditorium. Att den stora majoriteten deraf tillhörde den skönare — och låtom oss tillagga det — bättre hälften al menniskoslägtet, är ett anmärkt och obestridligt faktum; men jag tror att orsaken dertill läg endast i den omständigheten, avt damerna nade upptagit platserna innan gentlemännen hunnit anlanda 1 större antal. Säkert är att de närvarande exemplaren at skapelsens her rar genom applåderande, halsarnes utsträckande för upptängandet af talarinnornas ord m. fl. omisstyoliga tecken visade sitt intresse 1 hvad som toregick, der de stodo caumanpackade som uwllar och tysta såsom sådana iävgs de fullsatta bänkarne. Det första antörandet behandlade läkarekonsten såsom ett yrke lämpligt för qvinnor. Det var sorsattadt at en miss Emily Davies; men af en eller annan anledning hade denna dame otverlåut dess uppläsande ät Recordern (rådssekreteraren) at London, mr Russell Gurney. Det andra anförandet i ordniugen, rörande qvinnans officiela anställning vid barmhertighetsinrätitningar, var författadt af de åärta oratoriska sköldmörnas ende vapenbroder, the Rev. mr Howson; men äfven denne hade ofverlätit uppläsandet af sitt opus åt en fullmäktig, neml. departemangets sekreterare professor Leslie. Den tredje i ordningen af dem som intogo tribunen var miss Parkes, en dame känd för den ifver och framgång hvarmed hon verkat för beredande af arbetsförtjenst åt qvinnor. Jag inträdde i rummet, sedan hennes soredrag borjat; och sedan jag arbetat mig fram genom menniskorna tillräckligt för att urskilja talarinnans anletsdrag och ord, anslogs jag af den enkelbet och ärlighet, som i forening med kraft och klokhet karakteriserade beggedera. Rösten var klar, tydlig och jemn; man märkte att man hade framför sig en qvinna, som tänkte för litet på sig sjelf och för mycket på den sak hon förordade för att besväras af någon blyghet. Amnet för föredraget var den allmänna opinionens dom ifråga om qvinnans verksamhet. Hon yttrade den åsigten att under den kulturperiod, hvari vi befinna oss, qvinnan är utesluten från många befattningar, hvari hon är egnad att utmärka sig, då hon deremot är anvisad till åtskilliga mindre lämpliga, såsom t. ex. sabriksarbete, hvilka dessutom rycka henne från hennes egentliga sfer — hemmet. Talarinnan yrkade att medelklassens qvinnor skulle uppfostras så, att de förvärfvade färdighet inom något visst yrke, men tillade att hon skulle betrakta hvarje förändring, som kom mannen att forgäta sin pligt att försörja sin familj, såsom en olycka. Derefter uppträdde miss Emily Faithfoll, den namnkunniga egarinnan af det boktryckeri, der arbetet hufvudsakligen bedrifves af qvinnor. Miss Faithfulls utseende var icke hvad jag väntat, och dock tyckte jag vid när