Göteborgsposten – 22 juli 1862, sida 1

saken egentligen förhöll sig och i rättstjenarens ögon säg att det var icke allenast möjligt, utan snarare säkert, att han skulle sätta sig i besittning af hennes man. Hennes oro till växte i den mån sanningen trängde sig på henne. De fattiga visa vanligen sin kärlek på ett groteskt sätt och man bör således icke misskänna mrs Staunton derföre att hon ej gaf sina känslor luft i finare form. Med en bätsk blick på den tandpetande rättstjenaren skyndade hon till sin som det tycktes sofvande mans sida, och gaf honom en knufi med sin knytnäfve, som kom honom att hoppa upp oeh visa, icke ett sömnigt, utan ett af tårar genomdränkt, af lidande färadt ansigte. Icke observerande hans utseende, och misstagande sig om orsaken till hans tystnad utropade hans hustru med sin gällaste röst: — Hör du hvad den karlen säger, att han har en utmätning på oss och att han, i brist på andra medel till skuldens gäldande, vill föra dig i fängelse? Hör du det? Anfäkta karlen! tillade hon och skakade honom i kragen. Hvad fattas den gamle narren? Hvarför svarar du icke? Har du blifvit döfstum? — Jag hör nog, hustru, och känner till hela saken, svarade mannen utan att röra på sitt hufvud. — Du känner till hela saken, gör du det?