Göteborgsposten – 18 juli 1862, sida 1

af det ymniga pokulerandet på morgonen, eller att hästen stegrat sig — allt nog, på hemfärden föll lorden ur sadeln i marken med en sådan bäftighet att han sanslös hemfördes och låg några få dagar i en förfärlig vånda, tills döden slutligen satte en gräns för hans korta och lastfulla lif. De muntra brölloppsgästerna som han på skryt sammanbjudit till lust och fröjd qvarstannade för att i stället bevista hans begrafning. Denna korta berättelse, sammanbunden med löjtnantens orediga uppgifter lät mig blicka in i en hemsk väfnad af svek och skurkaktighet, hvari utan tvifvel ladyns fader varit hufvudet och den styrande principen. Hvilka förfärliga plågor hade icke den stackars unge mannen troligen måst utstå af de båda missdådarne, dem han sannolikt, som han dunkelt angifvit i sitt vansinne, mördat för att bereda sig tillfälle till flykt. Och hvilket elände, hvilken försakelse hade. icke det arma offret måst uthärda för att kunna uppsöka den fläck afjorden der allt hans jordiska bopp var koncentreradt! Och när han slutligen, ledd af kärlekens instinkt, frusen, våt, trött och uthungrad hann målet för sina önskningar, så brast den hårdt spända bågen, och den liflösa kroppen nedsjönk på tröskeln till den älskades boning. Så snart jag meddelat lord Daymer deupp