Göteborgsposten – 17 juli 1862, sida 1

Jag stängde ju in er i mitt fängelse och beröfvade er nycklarne? Och har jag icke sedan rest dagar, veckor och månader för att uppsöka min hustru, min Madeleine, från hvilken ni skiljt mig? Hon är här i detta hus — jag vet det, jag känner det och jag vill se henne, säger jag er! utropade han passioneradt. Derefter slog han sig plötsligt för bröstet och hviskade förtroligt: jag ber er, Jenkins, tvätta bort blodet från edert ansigte; jag blir sjuk af att se det och Madeleine kunde komma hit. Vatten, vatten! — Jag tänkte det var gjordt, men jag skall tvätta mig en gång till, svarade jag ingående på hans äsigter. Men huru bar ni er åt att fly, frågade jag i smekande ton för att draga fördel af hans ögonblickliga lugn. Huru kom ni undan sedan ni dödat oss? Som ni vet lemnade ni oss döda och följaktligen veta vi ej hvad sedan följde. — Sätt ert hufvud närmare intill mig så skall jag berätta det — hviskade han förtroligt — och huru det slutligen lyckades er att göra mig tokig. Ni minns den första dagen jag såg er, då han, min onda genius, den personifierade satan skickade er 1 mina spår, och — och — ni kommer väl ihåg den dagen, Jenkins? — Ja, mycket väl — det var för några månader sedan, anmärkte jag likgiltigt. — Månader! Det är åratal sedan! Nå,