Göteborgsposten – 17 juli 1862, sida 1

————e — — ——— saken var att den husliga trefnaden besfrämjades; intet kunde uträttas så länge de bodde i dessa eländiga boningar, dit hvarken ljus eller luft kunde tränga och der anständighet och renlighet ej kunde väntas. Icke blott de fattiges helsa utan äfven deras moral måste lida af dylika bostäder, och dessas förbättring måste hafva de fördelaktigaste följder i begge dessa fall. Öppnandet af nya vägar till arbetsförtjenst för qvinnan var en fråga af stor vigt i dessa dagar, då hbållandet af talrika stående härar och den ständiga utvandringen af män till aflägsna trakter af verlden betoge en stor mängd qvinnor möjligheten att ingå äktenskap och tvungo dem att förtjena sitt lifsuppehälle. Något hade redan gjorts i detta hänseende, enär man börjat anvanda qvinnor såsom boktryckerskor, renskrifverskor, bokhållerskor och dekoratörskor. Hans herrlighet erkände att familjehemmet borde vara det egentliga fältet för qvinnans verksamhet, men det var klart att äfven andra erfordrades, då enligt den sista census antalet af qvinnor ofversteg det af män med icke mindre än sexhundratusende. I sammanhang härmed forordade han tidiga äktenskap och klandrade skarpt sjelfviskheten hos män i de högre klasserna, de der förblefvo ogifta, emedan de såsom gifta icke skulle kunna fortsätta sitt makliga och luxuriösa lefnadssätt. Han ansåg emigrationen såsom ett nödvändigt botemedel mot öfverbefolkningens onda, men att den borde vara välbetänkt och jemn och icke plötslig och förhastad. Derefter kom talaren ull Ragged Schools (tras-skolorna), anbefallande dem till kongressens synnerliga uppmärksamhet. Mer än tvåhundratusende barn hade undervisats i dylika sedan de först inrättades, och för närvarande funnos 200, från hvilka årligen 1,200 å 1,500 barn ingingo i tjenst. Hvad skoborstare-brigaden angick, så steg den till 400 å 500 gossar, och några af dessa förtjenade under en säsong såsom den innevarande en guin i veckan. En tredjedel at hvad de förtjente tillsoll associationen, en tredjedel sattes in i sparbanken för deras räkning och en tredjedel fingo gossarne fritt förfoga öfver. Slutligen anmarkte talaren tiggerifrågan, badoch tvätthusen, barnhus, låneiurättningar, hittebarnshus och gemensamma boningshus för arbetare, såsom ämnen förtjenta af närmare uppmärksamhet under kongressens sammankomster. Jag har med någon utförlighet meddelat läsaren innehållet af lorderna Broughams och Shastesburys inangurationstal, dels emedan de gifva det bästa begrepp om hvilka frågor äro på dagordningen i England för närvarande, och dels emedan de begge talarne i hög grad förtjena att blifva närmare kända äfven i vårt land, då de under så många år stått i spetsen tor de sociala reformer i sannt kristlig anda som icke blott haft ett så välgörande inflytande på tillståndet i deras eget land utan ärven medelbarligen inverkat på det i många andra länder. Hvad angår de öfriga talarne som på denna dag liksom de efterföljande uppträdde i kongressens högqvarter och de som ordade i den nationella associationens, så skulle jag försynda mig både mot GöteborgsPostens utgifvare och dess prenumeranter, om jag försökte leda den sociala vältalighetens vågor så, att de öfversvämmade tidningens spalter. Jag vill endast förbehålla mig rum för en kort skildring af de talarinnors uppträdanden, hvilka slagit London — jag menar det konservativa — i de sociala rörelserna och reformfrågorna ointresserade, endast för sina privatintressen och privatnöjen efvande, med en sådan häpnad, att man almänt nog frågat sig och hvarandra: Ha fruntimmerna blifvit galna? stundom tilläggande: vi måste qväsa dem (put them down)