Göteborgsposten – 17 juli 1862, sida 1

— ———— —— —— — — Såå, ni vill drifva gyckel med mig? utbrast han och skrattade högt. Jo, ni är föreståndare för ett dårhus, hvasa? — Verkligen, och hvar då? — Hur kan jag veta det? Var det icke ni och Clark som öfverföllo mig i båten och instängde mig i ert mörka fängelse — mig, mig, löjtnant Raby vid blå brigaden? frågade han stolt i det han slog sig för bröstet med knutna handen. — Ni misstager er, tillade jag hastigt när namnet hos mig uppväckte minnet af åtskilliga omständigheter — löjtnant Raby drunknade i kanalen för tre eller fyra är sedan. Ni förvexlar namnen. — Så brukade ni alltid svara mig, sade han med ett sarkastiskt småleende. Liksom jag icke skulle komma ihäg mitt eget namn! De må ha sagt att jag druknat — det kan väl vara, men det är en lögn — ni vet det är en lögn! utropade han doft. Ilvem har väl bättre reda på saken än just ni? Och han bemödade sig att stiga ur sängen. — Ligg stilla herre, utropade jag befallande. Hvad vet jag? — Ja, sade han, fortsättande någon tankeföljd, dödade jag er icke båda två och lemnade edra lik åt råttorna i cellen som skulle blifvit min graf. Ha, det var en utsökt hämnd!