Göteborgsposten – 17 juli 1862, sida 1

tjenat till att i en eller annan punkt skingra den grofva och löjliga missuppfattning a svenska förhållanden som är så bedröfligÄ allmän i utlandet och icke minst i England. Presideutstolen intogs af den namnkunnige och outtrottlige menniskovännen Lord Shaftosbury. Jag hade sett honom förut, men icke på nog nära håll att rätt uppfatta ansigtsbildning och ansigtsuttryck. Detta sednare är ädel men på samma gång djupt vemodigt, det ta lar om de smärtsamma iakttagelser af del menskliga eländet i alla dees skiftande former. som han gjort under de många år han ståt i spetsen för den tappra här af engelska män och qvinnor, hvilka gjort dess utrotande eller lindrande till målet for sina aträfvanden men det talar icke om den glädje han måste ha erfarit när hans bemödanden krönts med framgång. Ögonen äro milda och melankoliska, ansigtet mycket långlagdt och kinderna djupt fårade — jag skvlle vilja kalla det refflade. Ehuru otver sextio år har den ädle lorden — i detta enstaka fall är ordet ädel intet tomt epitet — en ynglings smärta och raka gestalt, förenadt med den lediga och behagliga hållning engelsmännen påstå vara egendomlig för den samhällsklass han tillhör. Han beledsager sina ord med en något entormig gest, neml. högra handens framsträckta pekfingers höjning och sänkning, icke olika taktpinnens; detta stör dock icke det intryck hans föredrag alltid är egnadt att frambringa om det än icke kan sägas att det ökar det. Lord Shaftesburys helsningsoch inaugurationstal till kongressens medlemmar började med välkomnandet af de kontinentala gästerna och en uttryckt förhoppning att goda foljder måtte härflyta af besöket tor begge parterna. Nu kom framl. prins Alberts tur; han antydde såsom det bästa bevis på hvad denne furste varit, de känslor hans frånfälle väckt icke blott i Bugland men i nästan hela den civiliserade verlden, tilläggande att han sjelf under sin samvaro med honom hört honom yttra endast ord af ,vishet och godhet. Doraster påpekade talaren nyttan så väl som skadan af verldsexpositionens samtidighet med kongressen; buru denna sednares medlemmar likasom publiken skulle lockas från bevistande af mötena genom expositionen, men å andra sidan tillfälle gifvas för de fredstendenser, som rådde inom kongressen, att uppträda mot den krigiska anda, som uttalade sig i de konstrika och oerhorda krigsredskap expositionen ägde att forete i sådant osverflöd; liksom för välgörenhetstendenserna att söka tillgodogöra de fattigare, så vidt möjligt är, de produkter af konst och industri som nu synas vara förbehållna de rika. Han ansåg för öfrigt att kongressen borde utsträcka definitionen af ordet fattiga till den lidande och finkänsliga klass, hvilken står i socialt hänseende öfver dem som vanligen betecknas med detta ord, men hvars ställning väl förtjenar allt behjertande. Han trodde att filantropen borde följa en hufvudgrundsats, neml. den, att bjelpa dem som vilja hjelpa sig sjelfva, ty en välgörenhet verkande utan urskilning kunde åstadkomma oberäkneligt mycket ondt. Han medgaf att afvikelser från denna handlingsregel borde äga rum i fråga om barn och vissa undantagsfall bland äldre personer, men att principen, allmänneligen taladt, var riktig. Gud har sjelf sagt: den, som icke vill arbeta, skall icke äta. Samhällsklasserna voro ömsesidigt beroende af hvarandra, och detia borde de erkänna; de fattiga borde vara tacksamma för de rikas understod, och dessa i sin ordning medgifva att samhällets blomstring och framåtskridande berodde på ställningen i de klasser som förtjenade sitt bröd i sitt arbetes svett. Frågan var hvad som kunde göras för att förbättra denna ställning. Hufvud