Göteborgsposten – 17 juli 1862, sida 1

E— —— — — — Olyckligtvis eller lyckligtvis fick jag ej tilltalle att bevittna denna den qvinliga vältalighetens, om icke de qvinliga anspråkens, lysande triumf, emedan jag, då den firades, satt i milt favoritdepartemang — det vill säga den sociala ekonomiens, och lyssnade till en mängd anföranden af allmännare intresse, då och då albrutna genom rätt roliga och engelska nationen karakteriserande intermezzon, hvarpå Jag vill gifva läsaren ett par exempel. Ea talare, mr Oliphant Ferguson, uppläste ett anförande angaende billig läsning för tolket och särskilt afseeude att fästa uppmärksamheten på de åtgärder sällskapet för oskadlig (pure) litteratur vidtagit för spridandet at goda och förädlande skrister bland folket, äfvonsom på resultaterna af Bibelsällskapets, sällskapets för belordrande af kristendomskunskap och den britiska Kolportors-associationens strafvanden. En mr Dunning yttrade derefter den åsigten att hufvudsaken var att förmå folket att läsa — något som ej kunde ustadkommas genom att rätta s. k. goda böckor 1 handerna på dem. De borde törst erhålla sådana som intresserade dem och väckte deras laslust, såsom t. ex. romaner sådana som Oliver Tvist; sedan impulsen sor läsmog sälunda var guven skulle de nog ouska skritter al annat slag. Felet menade talaren var att de anförda sallskaperna endast beframjade goda böcker, hvilka ej kunde vara nägon lockelse for folk at den ifrågavarande klassen. Au ett dylkt skelt räsonnemang skulle väcka förargelse hos den samling silantroper som då fyllde rummet, var naturligt nog; men mindre ofverensstammande med den fria yttvngsratten vid ett engelskt meeting var det sätt hvarpå talaren bragtes ull tystnad. Först vande flera at de narvarande sig till presidenten med önskan att mr Dunmng skulle ålaggas tystnad, på det tiden ej skulle förspillas genom hans värdelösa, ja, forargelseväckande reflexioner. Presidenten lät honom tortfara några minuter, men derefter togs ordet från honom, i uppenbar öfverensstämmelse med den stora majoritetens önskan. Bland de tretton talare hvilkas namn figurerade på dagens programmer var en mr Fleldo som skulle sororda inraltandet al ect allmant lånoch läsbibhotek tor de lägre tolkklasserna i City, grundadt genom en beskattning efter en penny af ett e. Han hade fått utratt tiden för siut uppträdande ester ett hallt Jog talare; och han befarade ej utan skäl avt hans tur aldrig skulle komma, då sessionen skulle upplosas kl. fyra. Men tala ville han — det hade han uu en gåvg för alla fått i sitt hufvud, och ban sökte per fas et nesas att undantränga ett halll dussin af de talare som fått sitt namn på programmet placeradt före hans. Han besteg sorst tribunen, när mr Ferguson lemnat den, påstående att hans föredrag stod i sammanhang med det amne som afhandlats; förgåfves åberopade en annan herre med programmet i handen sin rättighet att först uppträda. Den lille skallige men starkt byggde mr Fielde stod qvar i eribunen och tycktes beredd att försvara den inkräktade platsen till sin sista blodsdroppe. Hvarken böner eller argumenter hjelpte; presidentens utslag begärdes at den stackars gentlemannen, som mr Fielde ville taga ordet från innan denne ännu tagit det. Etter undersökning af begge parternas anspråk måste inkräktaren draga sig tillbaka, men då nästa talare skulle uppläsa sitt anförande upptradde han igen såsom tribunspretendent, ifrig och bet såsom om han hade kämpat för lifvet. Detta uppträde upprepades ett hallt dussin gånger; slutligen blefvo, tycktes det, de legiima talarne skrämda af den outtröttlige pretendenten, som hvarje gång rusade upp i tribunen innan de rört sig från sina platser. BA —