Göteborgsposten – 17 juli 1862, sida 1

— — — —— — — —— Derefter vände jag mig till patienten och sade högt: säg mig, löjtnant Raby, hvad var ladyns namn ? — Min hustrus, menar ni? Jag säger er att hon var min hustru, mitt ljus, min själ, min jord och min bimmel. Men ni röfvade mig ifrån henne innan hon ens fick tid att kalla mig sin man. Hör! utbrast han och lyssnade med återhållen andedrägt — jag bör henne! Det är Madeleine! Hon kallar på mig i sömnen! Nu kommer hon! Hör ni? — Hvilken Madeleine, frågade jag. — Tag bort edra händer och låt mig stiga upp; hon ropar om igen på mig. — Hennes namn! upprepade jag allt mer och mer intresserad af hans berättelse. — Bort med händerna! Hvem känner icke Madeleine Willars? — Madeleine Willars! utbrast jag med verklig förvåning. Huru, hon gifte sig med lord Fredrik Daymer och är nu — — Precist så! Fred Daymer — jag sade er ju det för en stund sedan, men ni ville icke tro mig — gift med fienden som — ha, ha, ha! hånskrattade han. Men jag har följt hennes spår steg för steg och hade just hunnit till dörren när någon kom att vidröra mitt gamla sår så att jag förlorade medvetandet. Men jag vet att hon är här, tillade ban illistigt och jag har kommi