Göteborgsposten – 16 juli 1862, sida 1

— —— — gifven af öfver tusen trogna själar, anlända trån Frankrikes alla landamären, gamla, fiurakade och vålfriserade markiser, ducer och vicomter, en hop parfymerade markisinnor med nobla ugglefysionomier, förutom en och annan gudsnädlig prelat och diverse förnäma abb6er, samt ändtligen ett par mycket bigotta och mycket vältaliga journalister af den gamla skolan jemte några berömda advokater med paradoxa ider. Man har der på visst sätt eftergjort den högpresterliga konventikeln i Rom, man har stärkt hvarandra i trone och man har förnyat sitt löfte till den sista legi timistiska pretendenten om att aldrig i denna verlden öfvergifva hans heliga sak, utan beväpna sig med ett englalikt tålamod tills den timman slår, då han, Henrik d. 5, hertigen af Chambord, en ny Messias, ändtligen skall draga in i Paris såsom Frankrikes enda rättmätige herrskare med Guds Nåde. Man skall ett ögonblick i sin ömsesidiga entusiasm varit nära att denna gång taga grefven af Chambord med sig och direkte trån Luzern begitva sig, 1,200 man stark, till Paris tör att spränga kejsardömet och ändtligen göra det bourbonska konungariket åter till en sanning. Vid närmare besinning brydde man sig likväl icke derom, Frankrike står der i alla fall för grefvens af Chambord räkning. Låtom oss ej öfverila oss, — har H. M. grefven af Chambord sjelf yttrat till sina vänner, — låtom fastmera händelserna fritt utveckla sig! Föraktom denna kejsare alltför djupt för att röra honom med ett enda af våra peksingrar! Dessa moraliska konungadömen och furstendömen, som tör närvarande uppbäras af de sista qvarlefvorna utaf den stora bourbonska ätten, höra i sjelfva verket till den nyare tidens pikantaste kuriositeter. Man är kung eller prins, man har ett hof, man har ett parti, Man låter kalla sig majestät, man har officiella organer, man står sjelf som officiell i Almanach de Gotha, iman har händelsevis pengar att lefva af, insatta i goda banker, man har icke något land (det stär för ens räkning) men man har ett hotell och ett sommarresidens, man har inga undersåter, man är ej heller sjelf någon annans undersåte, man är en souverän och absolutistisk och man väljer sina kuskar och betjonter efter behag. Efterhand som chancerna för dessa dynastiers anspråk förblekna, försvinna, dö ut; blifver hela siktionen naturligtvis lustbarare och lustbarare och dessa moraliska majestäters väsen allt tunnare. Till slut blir icke annat qvar deraf än namnet och titeln och vi få då en ny grad af hög nobless, hvilken förmodligen åter i sin tur, liksom all annan förnämhet, slutligen upploser sig i endast dunkla minnen. Om tvåhundra år skola vi finna en annons om brandförsäkring af möbler och glasvaror undertecknad: mr Bourbon Roi de France, generalagent; eller en tvätt-anstalt, uppsatt och ledd af signor Borbone Rå di Napoli, liksom vi redan i våra dagar umgås ganska ogeneradt med Stuarter, Medicier och Richelieuer, (en duc de Richelieu sitter, om jag ej misstager mig, som välbeställd luthersk kyrkoherde på landet någonstädes i Danmark, en Medici säljer paraplyer på stora Kjöbmagergaden i Köpenhamn.) Man kan förstå, att en man med namnet Bourbon dock föredraget att vara kung af litet nindre moralisk art och med litet mera land, och vi skola derför ej heller undra på, om Frans af Neapel, mindre stor filosof än zrefven af Chambord, i dessa dagar gråter ina modiga tårar öfver förlusten utaf en af ians bäste banditer, den beromde röfvaren )hiavone, hvilken omsider fallit ett offer för cungens af Italien reguliera truppers ihärdig1et och oförskräckthet.