Göteborgsposten – 14 juli 1862, sida 1

Sve UHUQHVISnIing, då vågade man med ratta saga: det är nödvändigt att något stadgas såsom minimikunskap för alla, och den är ej högt tilltagen. ,, Låt massan komma fram, åfven om nägra få stå qvar! så ljöd grefve Rudenschölds demokratiska sats. Gif heldre hopen någon, än ingen undervisning var hans vackra valspråk, som han fullföljde ätven om han skulle till lärare anställa gubbar och gummor. En församling med 300 barn och en skola, som rymmer 50, måste nödvändigt inrätta sig med småskolor och lärarinnor; att bygga flera fasta skolor skulle ut: armat församlingen och vållat att lärarne blifvit aflönade som tiggare. Hvad som kan tillämpas i Göteborg, kan äfven tillämpas på andra ställen. Att utgifterna för folkundervisningen i Göteborg vuxit, vore en sanning, men så hade också barnens antal vuxit från 400 till närmare 3,000 st. Att de ambulatoriska af folkskolestadgan erkända skolorna ej uträtta mera än småskolorna vore ett godt medgifvande af kyrkoh. Otterström. — Hvad Rudenschöld vidkommer höll han i 5 år, utan lön, skola för Leckö gods; sedan han erhållit anslaget af 800 rdr bildade han Otterstads skola och roteskolor. Sannt är att skolan föll sedan R. lemnat orten, men det var ej metodens fel, utan böndernas, hvilka till atv börja med ej ville lemna bidrag till roteskolorna. Numera letver dock skolan med 8 roteskolelärare. — Ywsrandet att småskolan och den högre skolan tagit brödet ur munnen på medelskolan, huru skulle man förstå det? Hvem har sagt att medelskolan skulle ensam åtrjuta såväl halfva skyddsalgiften som de senare anslagna 250,000 rdr? Man borde ej hvarken begabba småskolan för dess gubbar och gummor, ej heller bespotta den högre folkskolan med uttrycken: utväxter som böra bortskäras, som bortskära sig sjelfva etc. (Talaren helsades med bravorop.) Kantor Rosenberg ansåg den egentliga anledningen till tvisten ligga deruti, att vi (folkskolelärarne) tala om skolväsendet sådant det är; men Göteborgarne om folkskoleväsendet sådant det borde vara. Då vi sålunda tala om olika saker, måste naturligtvis tvisten blifva lång. Vore det kanske billigt, att sedan 70,000 rdr blifvit anvisade till småskolorna, man ändock i den egentliga folkskolan skulle släpa med innanläsning? (Nej.) Tal. frågade, om någon demokratisk anda hgger till grund för beslutet, att svenska allmogens barn skall lära sig läsa 3 olika främmande språk, Det vore just att bilda aristokrater. Folkskolestadgan af år 1842 var deremot demokratisk, i den rådde allmännelighet och jemnlikhet, utan att någon genom densamma är hindrad att fortgå så långt han vil och kan. Tal. berörde ytterligare det onaturliga och obilliga i bestämmelsen om akademisk bildning för läraren i högre folkskolan. En smula animositet måste derigenom uppstå hos den egentlige folkskoleläraren, då han å ena sidan ej är befriad från innanläsningen, men å den andra afskuren från vidare befordran (högljudda rop: heder åt talaren h. Lektor Euren från Finland nämnde att i hans hemland folkskolor ej voro organiserade, hvarföre han ej kunde yttra sig om dem. Lemnade deremot upplysningar om elementarläroverkens inrättning derstädes, hvilkas nedre klasser äro afsedda att fylla behofvet af folkskola. Denna organisation har fortgått sedan år 1844, men inses alltmera för hvarje dag vara förfelad. Ansåg att äfven i Sverige folkskolan skulle gå förlorad om den organiseras efter mönster från elem.-läroverken. All förbindelse dem emellan bör förkastas; folkskolan må ej hafva ringaste kompromiss med den lärda skolan. Mag. Bruhn ansåg lektor Eurns upplysning kunna bli af nytta. Tal. hade tagit nära del af folkskoleorganisationen här i Göteborg, och tillhörde således i själ och hjerta de åsigter, som här realiserats. Han hade med glädje i många anföranden funnit, att skollärarne icke äro emot småskolorna, och att missnöjet endast är det, att man tyckt sig hos statsmakterna se mera partiskhet för det högre och lägre på bekostnad af det mellersta. Det torde dock endast se ut så under öfvergängsstadiet; med tiden skola nog alla delarne bli lika lottade. Läraron i mellersta skolan kan ej räcka till för allt, en gräns finnes i sjelfva naturen, om ej i folkskolestadgan; blir han nedåt befriad från innanläsningsplågan, så räcker han dock icke obegränsadt till uppåt, der behöfver han hjelp. Den högre skolan med särskild lärare vore derföre behöflig, och den bör vara förlagd på landet, ty det bör äfven der finnas tillfälle att erhålla en högre utveckling. Att den är förlagd på landet, har dessutom det goda med sig, att städernas många frestelser undvikas. Hannadaa att klagamsSlan mat aedca skalöor