Göteborgsposten – 11 juli 1862, sida 1

menniskan. Den döende skådespelaren blygdes ännu i dödsstunden att låta se att han var en gentleman, han blygdes öfver den omsorg som egnades en så ifrån verlden utstött varelse, hvilken stod så lågt i menniskornas tanke som en kringstrykande komediant, tillochmed när han befann sig på ett fattighus. — Ni har varit god mot mig, fortsatte han då Keightly tog plats på en söndrig stol vid hans hufvudgärd. Fast jag icke kunnat tala har jag likväl kunnat se och fatta allt sedan jag kom hit. Ni har varit god mot mig och jag är så fattig på jordiska egodelar: att jag ej har annat att gifva er derför än rätt och slätt tack. — Något annat vill jag ej heller hafva. Jag endast gör min skyldighet, svarade läkaren, Det är mitt värf att söka bota och lindra menniskors plågor och nöd, derföre har jag åtagit mig er. Jag får betaldt för hvad jag gör. — Visserligen, för er tid och skicklighet, men ej för er mensklighet och medlidsamhet. Dock, en finnes, som hör och ser sådant, doktor, en som är öfver oss alla — Gud, sir, Gud — Herren och domaren. Och nu talade patienten med en ifver och känsla, som öfverraskade och fägnade hans åhörare, ty af rodnaden på hans bleka kinder kunde man se att han kände det han sade.