Göteborgsposten – 10 juli 1862, sida 1

upp och ett öga syntes kika igenom det, granskande och räknande personerna derute med långvarig och forskande nyfikenhet, liksom tviflande på hvad det sjelf säg. Det är onödigt att beskrifva sjelfva spelet detta var likt det vid alla dylika föreställningar för tretio är sedan af ambulatoriska skådespelaresällskaper. Vi ha att göra med den sista scenen — menniskans sista scen — en tragedi, som Ästär öfver den mennskliga kritik, som ar för vördnadsfull för censuren och för dödsblek för lättsinnet. Det var Othello som gafs och man hade kommit till den scen, der mohren griper Jagc och utropar: Bevisa att min hustru är en sköka; Gör det, gif mig påtagliga bevis!, då vid orden: Åvid min själs odödlighet ! röster svek skådespelaren, hans hufvud föll ned på brö stet och han, ragglande tillbaka, sjönk ned pi golfvet i ett anfall af slag, härledt från kropps lig svaghet och brist på föda. Den kraft oct våldsamhet, som lågo i rollen, voro för mycke för den försvagade kroppen och uttömda själen och den stackars skådespelaren, som var sjelfv: direktören, föll liflös ned vid rampen. Denne arme man hade till sista öret dela inkomsterna för aftonen bland sitt illa födda