Göteborgsposten – 10 juli 1862, sida 1

——————— — — — ett föredrag och andra derester diskuterat det — då hade illusionen varit fullkomlig, då hade man kunnat tro sig vara förflyttadt långt tram i tiden, till det tusenåriga rike der skapelsens herrar icke mera skola vara skapelsens herrar utan på sin höjd qvinnornas medregenter — eller med andra ord till den uppoch nedvända verld, som man talar om i det kära gammalmodiga Sverge. Men tyvärr fingo vi ej bevittna ett dylikt uppträde; soir6en var en conversazione och till reglorna för de iondonska conversazioni hör att man skall tölja fru Lenngrens råd till hennes Betty tala men ej hålla tal. Ett sakta susande ljud, sådant som man fornimmer en stilla eommarafton i närheten af några bikupor, var det enda beviset på att de ullfälliga innehafvarinnorna af Underhuset voro i besittning af talande tungor. Från Underhuset begaf man sig genom korridorer prydda med målningar, föreställande scener ur den engelska historien, till Öfverhuset, för att vid den af tvenne poliskonstaplar bevakade bommen stirra på den herrlighet hvaraf deras herrligheter, Storbritaniens och Irlands pärer, omgifvas under det de egna sig åt omsorgerna för fosterlandets bästa. Hvad man här får se är så rikt och så smakfullt på samma gång, att man dubbelt beundrar det konstnärssinne som rådt vid ordnandet af det hela och ej låtit förleda sig alt prestera något öfverlastadt och alltför grannt resultat; hvar och en som har någon erfarenhet i den vägen vet, att det är lika vädligt att ha till sin disposition alltför rika som alltför tarfliga materialier, nar det är fråga om att frambringa en god effekt. Man känner sig nästan srestad af anblicken att onska sig vara engelsk pär, så framt man ej har mycket rotfasta demokratiska åsigter eller samma filosofiska forakt for denna verldens flärd och fåtänglighet som den namnkunnige filosofen i tunnan. De utmärkt fulländade målningar och skulpturarbeten, som bilda en integrerande del af salens inredning, den praktfulla tron, hvarifrån drottning Victoria så ofta höjt sin för dess underbara klarhet och tydlighet så högt beprisade röst, de begge (ronerna vid sidan — — — Men jag glommer att Goteborgspostens läsare för icke längesedan aflade ett besök i Ötverhuset under en skicklig cicerones handledning, och jag skyndar derföre bort med de boljande skarorna till en annan del af palatset. Skola vi stanna i prinsens kammare? Skola vi se på den kolossale Henrik VIII, med detta ansigte, hvarur njutningbegär och viljekraft tala lika tydligt, der han hänger omgifven af dessa mer och mindre skona qvinnor, som ban behandlade mera euligt de osterländska despoternas plägsed, än i otverensstämmelse med sin sjelttagna värdighet af kyrkans öfverhufvud och sin af påfven erhållna titel: trons försvarare. Skola vi uppfriska våra historiska studier genom att betrakta Englands öfriga konungars och drottningars kontersej och genom att egna en närmare uppmärksamhet åt de ypperhga basrelifer, som skildra scener ur de sednares lif, eller skola vi låta musikens toner och den vissa förmodan att vi skola få se en lefvande dafla af långt större intresse än alla de, som hanga på väggen tillsammanstagna, locka oss in i den stora festligt upplysta salen? Jag har redan givit läsaren ett flyktigt begrepp om denna sals dekorering etc. Må han föreställa sig en ofantlig skara af festligt klädda qvinnor och män, söner och döttrar af Albion och Erin, blandade med representanter af vidt skiljda länder och folkslag, vandra upp och ner på eller omkring den skarlakansroda mattan, som betäcker större delen af goltvet, så har han ett svagt be