Göteborgsposten – 10 juli 1862, sida 1

— — —— —— — med förfriskningar för de hungrande eller törstande filantroperna, och för de tonälskandes räkning bestods ypperlig musik hela aftonen. Men detta var ej allt, som gjordes för gästernas välbefinnande och nöje. Sjelfva det sanctuarium, hvars blotta namn kommer engelsmannens hjerta att klappa af patriotism eller nationalfåtänga, Underhuset, var upplåtet för de oparlamentariska skarorna jemte alla mer och mindre märkvärdiga korridorer, lobbyer och försalar, som leda till detta den engelska lagstiltningens hufvudsäte. Fritt tillträde var äfven förunnadt till den genom sin inredning och sina porträtter af engelska konungar och drottvingar så märkvärdiga prinsens kammare (the princes chamber). Ja, sjelfva öfverhuset var öppnadt för den blandade samlingen — men mark! den var icke tillåten att komma inom den bar vid hvilken underhusets medlemmar stå, när drottningen uppläser sitt tronval; der måste menniskostrommens stolta böljor sätta sig, ödmjukt erkännande sin ovärdighet att intränga inom den engelska aristokratiens helgedom. — Om något sådant erkännande gjordes, vet jag naturligtvis icke, men jag förmodar att det var påräknadt. Inträdet till den för festligheten bestämda delen af palatset skedde genom den korridor, som är bekant såsom parlamentsledamöternas enskilta väg till underhuset. Der mottogos gästerna at bugande marskalkar eller vardar — neml. den stackars lord Brougham, som med beundransvärdt tålamod och ihardighet spelar sin matyrsroll i alla de mänglaldiga ålligganden som sortera under hans presidentskall, lord Shaftesbury jemte flera medlemmar af den nationella associationens råd. Flertalet af de anlända skyndade derifrån till underhuset; och när jag kom inom dess eljest så fridlysta murar fann jag det upptaget at en stor skara representanter — icke for England men för mensklighetens skönare hältt. Unga blomstrande tärnor sutto, der visa män med fårade pannor och kala hjessor pläga rådslå om åtgärder för landets bästa. Damerna tycktes icke känna sig det ringaste besvärade af den ställning de intagit eller den luft de andades; tvertom betedde de sig med den ledighet och säkerhet som om de passerat hela sitt lif på Underhusets gröna bänkar. Denna scen gjorde på de flesta närvarande ett intryck som uttalas i den halft på skämt haltt på allvar framkaste frågan: kommer nägonsin en tid då dylika foster bland representanter skola bestamma öfver engelska solketa öden? För min del tyckte jag att det nästan såg ut som om den nationella associationen, som uppenbarligen tagit den ide, hvilken i Sverge går och gäller under namn alt qvinnans emancipation, under sina mäktiga vingars skugga, velat prötva huru det tager sig ut nar Evas döttrar fylla lagstiftarnabänkar, Att det tog sig särdeles väl ut har jag icke hört någon bestrida, om än en och annan varit nog fordom-sfull att finna sig choquerad af den djerfva nonchalance hvarmed de sköna gästerna — ja äfven de damer, som ej bilhgtvis kunde göra anspråk på detta epivet — skockades kring talmannens stol, huru ett parti slog sig ned på den ministeriella bänken och en dame med full tillforsigt placerade sig der lord Palmerston brukar sitta och afvakta angreppen från sin vis-å-vis, den outtröttlige i konsten att trakassera oförliknelige Disraeli. Intet fattades i hela den egendomliga scenen utom ett — och det var att inga tal eller diskussioner höllos. Hade en af de närvarande damerna, t. ex. en af dem, som några dagar sednare i Guildhall aflade så obestridliga prof på oratoriska gälvor torenade med tankekraft och tankereda — hade en sådan lady rest sig upp och hålln