Göteborgsposten – 10 juli 1862, sida 1

— GG — upplästes af mr Fovler, stiftaren af den londonska skobrigaden, men var försattadt af en mrs Sawger; det senare upplästes at törfattarinnan miss Fraser. När jag kom in i rummet stod en dam på platlormen, omgifven af skalliga, välvisa gentlemän på alla sidor. Hennes namn är mrs Jellico och hon är qväkerska, ehuru den drägt hon bär utgör en modifiering af denna sekts kostym. Hon hade ett långlagdt, ansigte, uttryckande välvilja men icke det mod eller den karaktersfasthet man skulle väntat af en qvinna som trotsar tusenåriga fördomar. Rösten var svag — bedröfligt svag — och när gentlemännen omkring henne yrkade deras Ålouder! louder! (högre) tog hon sin tillflykt till vattenglaset i half förvirring. Men ack! huru kunde vatten hjelpa der naturen eller måhända sjukligheten — ladyn såg något hektiskt ut — tycktes ha bestämt henne för ett annat fält än hon här beträdde. Föredraget berömdes emellertid af alla dem, som kunde höra det och gaf anledning till åtskilliga interpellationer och följande diskussioner. Derefter uppstod en dame på femtitalet och tog till ordet. Det var en miss Carpenter, en af dessa ädla qvinnor som egna sitt lif åt upprättandet af sina felaktiga systrar. Såsom förestånderska för en räddningsanstalt för qvinliga fångar kunde hon uttala på egen erfarenhet grundade anmärkningar rörande de töregående anförandena, och hon gjorde det med en klarhet, en logisk reda och skarpsinnighet, som ej kunde annat än höja qvinnans aktier såsom talare i auditoriets ögon. VI. Aftonen af samma dag — den sjunde Juni, beredde den nationella associationen de inoch utländska filantroperna äfvensom andra personer, hvilka för tillfället funno för godt att segla under filantropiens flagg, en festlighet, som förtjenar kallas makalös, då historien icke eger något motstycke dertill att uppvisa, när man tager i betraktande lokalen der den gafs, sällskapets brokiga sammansättning — om en menniskomassa af sex tusen personer kan kallas ett sällskap — samt den idö, som utgjorde föreningsbandet mellan individerna. Lokalen var Westminster Palace, och endast det stora anseende den nationela associationen åtnjuter, förknippadt med vederbörandes så naturliga önskan att understödja en plan, som väl i främsta rummet afsåg au gitva de kontinentala silantroperna prof på engelsk gästfrihet, kan förklara den exempellösa favören af palatsets upplåtande for en soire. Den sal inom Westminster Palace, som inredts for emottagandet af de inbjudna gasterna, kallas Westminster Hall och är den största sal utan pelare i hela verlden. Den tillhör den äldre delen af palatset, som qvar stod sedan den stora branden, då deremot de begge parlamentshusen äro, såsom bekant är, helt nya. Den daterar sig från konung Wilhelm Kufi regering; men jag tviflar på att läsaren skulle misstänkt att den uppnått den respektabla åldern at nära åtta ärbundraden, om han sett den fylld med tusentals damer i ättehögslika krinohlner och härprydnader, egnade att förläna hufvudet likhet med en blomsterparterr i miniatyr — jag vill ej dermed ha sagt att de frackklädda herrarne i någon mån mera erinrade om medeluden. Väggarne voro prydda med fanor från den civiliserade verldens alla länder, med undantag blott af de förenade skandinaviska rikena; om de anses tillböra den ociviliserade verlden eller om ledaren af dekoreringen var nog litet hemmastad i historia och geografi att ej känna till dem, vill jag låta vara oafgjordt. Längs den ena väggen sträckte sig ett bord