Göteborgsposten – 10 juli 1862, sida 1

mera än något annat partis inom de förenade rikena. Detta parti verkar neml. genom de beundransvärda institutioner som inom London kämpa mot sedeförderf, brott och materiellt elände, de naturliga skuggsidorna af ett så stort samhälle — genom talrika skrifter beräknade for alla samhällsklasser, genom det mäktiga inflytande många af dess medlemmar utöfva på hög och låg, medelst föreläsningar, samtal m. m. — Sålunda förmår det efterhand göra sina åsigter gallande, forvandla dem till en folkopimon, som i sin tur inverkar på tidningspressen och parlamentet, i trots af det sednares på dess sammansättning beroende konservativa tendenser. Ett bevis på att det liberala partiet saknar representanter inom tidningspressen och det af ganska slående natur, lemnade lördagens diskussion i afdelningen för social ekonomi. Förhållandet mellan arbetare och arbetsherrar utgjorde föremålet för anförandena och diskussion. Mr. Kobert höll ett föredrag, hvari han yskade att arbetsherrarna borde bistå sina arbetare i vidtagandet af åtgärder egnade att betrygga deras ålderdom, genom förskaffandet af en hiränta åt dem för deras orkesloshetsperiod eller en pension åt deras enkor och barn vid deras förtidiga frånsälle. Mr. Ludlov afhandlade förhållandet mellan arbetaren och employern framställande i bjert dager den torras skyddslösa ställning och de omständigheter som hindra välvilja och förtroende att uppkomma mellan de begge parterna. Flera skriftliga anföranden rörande arbetarens rättighet att göra strikes för att utverka sig förmånligare arbetskontrakter, upplästes och följdes at lifliga diskussioner. Ingen enda förnekade denna rättighet; flertalet af talarne påstodo att de goda töljderna af de strikes som blifvit gjorda voro så vigtiga att de dermed förknippade uppoffringarne å arbetarens sida ej kunde uthärda någon jemförelse med dem -— att arbetarne ej hade någon annan utväg att komma till rätta med många bland arbetsgifvarne än genom en strike — att alla eftergitter å arbetsherrarnes sida varit framkallade genom strikes och att tio arbetstimmar om dagen ej kunde fordras utan genom kränkning at rättvisans och billighetens första lagar, då dygnet för alla samhällsklasser borde indelas så, att åtta timmar egnades åt arbete, åtta åt vederqvickelse genom måltider och sförströelser af ett eller annat slag, samt åtta åt sömn. Resultatet var att striken — den af parlament och tidningspress så illa anskrifna striken, erhöll ett ampelt erkännande såsom arbetarens bästa bundsförvandt mot kapitalets förtryck. En at de närvarande föreslog ett ytterligare meddel till häfdande af arbetarnes billiga anspråk på minskning 1 arbetstid, neml. att Trades Unions, — de arbetareföreningar som möjliggöra striken genom penningeutbetalningar till de arbetslöse arbetarne — borde använda sina tillgångar för befrämjande af ett antal arbetares emigration, så att minskningen i de arbetssökandes antal skulle kunna tvinga arbetsherrarna att , taga skeden i vackra hand, såsom det heter i vårt gamla Sverge. Den enda röst som höjde sig till opposition mot de inom afdelningen rådande äsigterna var den vikarierande presidentens Mr. Newmarchs, som i sin slutadress uttalade sina betänkligheter mot strike-principen i moderata ordalag. . Samma dag erbjöd den reformatoriska afdelningen det äfven för Londonare nya skåspelet af talarinnor, utvecklande sin upptattning af samhällsvigtiga frågor inför ett offentligt meeting. Till min ledsnad var jag hindrad alt afhöra de begge första anförandena om arbetshus och räddningsanstalter, och ett annat om åtgärder vidtagna af sällskapet för reformering af qvinliga fångar. Det förra —