Göteborgsposten – 9 juli 1862, sida 1

att tagas? Biskoparne ropa naturligtvis ve och förbannelse, de komma just nyss från Rom der de, som bekant, sammansvurit sig på dei innerligaste och heligaste mot allt ytwerligare intrång af gudlösa regeringar i kyrkans rät tigheter, den franska styrelsens nya sorslag är för dem endast ett nytt led i ett nedrigt ut spekuleradt, insamt och mot kristendomenväsen rakt stridande system. Och en viss erkefrom kardinal af Besancon har genast uppträdt som kämpe för kyrkans, biskopsembetets och kristendomens heligaste intresse och innersta lifsprincip gentemot den kejserliga ömheten för det lägre presterskapet. Hvad? — utbrister kardinalen af Besangon, — man vill taga af prelaterna för avt ge ull komministrarne? Hvilken oblyghet, hvilket hån! Äro vi, biskopar och erkebiskopar, då icke kristna, äro vi icke kristliga? Taga vi ej sjelfva vård om våra gamla komministrar och kapellaner? Låta vi dem icke sitta på vår hogra hand, mätta dem af vårt bord, kläda dem med vår välförvärfvade ull, bjuda dem snus af våra egna gulldosor? Hvilken verldslig regering har härmed att skaffa? Och åter, om den nu absolut vill pensionera, om den har pensioneringsknölen, hvarför pensionerar den då icke battre, än den gör, sina gamla soldater, fältväblar, sergeanter, fanjunkare och tamburmajorer? Der har den ett rikt fält för sin välgörenhet, — men kyrkan är vår, och kyrkans inkomster äro våra, och komministrarne äro våra, bort med de profana handerna! vi sköta sjelfva våra kassor. Svarar nu regeringen, att den under sådant förhållande onskar af wunder hand hafvande medel, utan att röra vid presterskapets kassor, understodja de obefordrade, då skrias och skrålas det om korruption. Vederbörande hatva verkligen i de sista tiderna gjort ew och annat försök på att sålunda rädda undan hungersnöden några fattiga prester, som icke sutit vid kardinalernas bord, men väl fått stryka omkring och inandas doften från deras luculliska kök, men detta har genast blifvit rapporteradt till påfven och hela det högre kleresiet ropar med en mun på systematisk tubbming till affall från den rena och obesmittade katolicismen. Man vill bilda sig ett parti, heter det då, ett mäktigt parti at det underordnade presterskapet, man ger dem 10 centimer till ett stycke bröd, pass på! kyrkan är i fara! Det måste medges, att kejsar Napoleon har sin nöd med detta sitt heliga presterskap och vi frukta för att den tid snart är inne, då en ny Voltaire måste uppstå för att hjelpa ull med reformationen. Han, den gamle Arouet, gjorde ärligt hvad han kunde, men det återstår ullräckligt for en esterfoljare. Konungen af Belgien, som låg på sitt yttersta för 2 månader sedan och som var dod för 14 dagar sedan, fortsätter åter regeringen med full kraft och förnyad helsa. Deremot har en af de gamle riktiga hbumlegubbarne gått definivift hädan, jag menar ett al de berömda uråldriga allöträden i Humlegården i Stockholm. Vi hafva lyckligtvis diverse humlegubbar qvar ändå, en och annan af gamla stammen, litet ruttna å la bonheur, men vördnadsvärda just genom sin ruttenhet. Är icke rutten hvem som vill! Vi säga icke derför, att icke äfven det unga å sin sida fortjenar allt billigt erkännande; vi finna det tvärtom fullkomligt i sin ordning, t. ex. att Ryssland sålunda ändtligen erkänt det unga konungariket Italien. Men det är också på sätt och vis det unga Ryss land, som tagit detta steg. Och vi kunna ypperligt förstå, att deremot Preussen, gawmalt till lynne och känslor och ider, om ej precist till år, ännu tvekar att följa exemplet, Preussen hörer sjelf till de lillgamla, hvilka