Göteborgsposten – 9 juli 1862, sida 1

— ——————— —— — Huru, ropade hon och hoppade till i sängen samt fäste på honom en isande blick, ämnar ni gå ifrån mig? — Edra krafter aftaga, Isabel, och jag vill kalla någon hit till hjelp. — Farväl då, farväl för tid och evighet! Det är döden ! Ja, jag är förvissad derom! O, att skiljas så är hårdt, är smärtsamt ... Med ansträngning af sina sista krafter reste hon sig ånyo i sängen och vände sitt bleka ansigte mot honom samt. fattade ifrigt hans båda händer och tryckte dem mot sitt bröst. Derefter föll hon utmattad ned igen. Carlyle stödde henne en stund och hans hufvud nedsjönk sedan af smärta på den kudde der den varelse hvilade, som han fordom så ömt älskat. Bådas läppar möttes i en sista kyss ... i en afskedskyss! Efter några minuters förlopp reste sig Carlyle. Den sista striden mellan lif och död höll nu på att utkämpas. Redan började hennes drag undergå förvandling och man hörde den olycksbådande rosslingen. Carlyle lemnade skyndsamt kammaren. 1 trappan återfann han sin syster och Joyce som båda väntade med feberaktig otålighet. Han gaf Joyce ett tecken att gå in till den döende och vände sig sedan till miss Carlyle. — Följ mig, snyftade han med bruten röst. De gingo in i matsalen. Alla Carlyles drag voro förvirrade, förstörda. Hans ansigte var mycket blekt och ögonen flammade af feber. — Cornelia, sade han och sökte beherrska sig, stanna qvar hos henne denna natt lemna henne icke!