Göteborgsposten – 9 juli 1862, sida 1

— —————————————a————— på grund af Lett regnväder, som gränsade till skyfall, och på grund derjemte af den omständigheten, att man der mötte — motstånd, i stället för öppna armar, såsom en viss mexicansk öfverlöpare-general hade förespeglat Lorencez, men med undantag at denna ledsamhet har man endast ilat från seger till seger. I staden Palmar hade 22 mexicanska kavallerister måst sträcka gevär för 4 afrikanska dragoner och 1 underofficer; 1 Alcuncingo hvilken affär och hvilken viotoria! General Marquez hela kavalleri var afskuret af den mexicanska general Zaragoza; då ryckte on bataljon transkt insanteri fram for att befria Marqueaz, den kastade sig öfver sienden med en bravur utan like, sprängde honom, tog en fana och 1,200 fångar. Det var Lefebres bataljon och den betåckte sig med odödlig heder. Fransmännens förbindelse med Vera Cruz är återupprättad och general Donay har besatt passen, general Marquez, den bekante mexicanske generalen, som slutit sig till fransmännen, gör Juaremz all upptänklig förtret, o. s. v. o. 8. v. Åter de officiela mexicanska underrättelserna! Zaragoza samlar sorstärkningar for att angripa fransmännen-vid Amozoc och amnar slå dem, så fort han kan. Fransmännen äro i ett förtvifladt läge, alla de mexicanska sig till Lorencez, äro redan så godt som Åupprifna. Till allt detta kommer nu den storartade tidningen öfver New-York, att mexicaneroa hafva rest sig i massa på alla håll och att fransmännen Futan tvifvel komma att ge sig på nåd och onåd. General Lorencez skulle ge sig på nåd och onåd? Och alla dessa trupper, hvilka drömt om att i hufvudstaden Mexico taga sig en million kontant per man, (förutom lagrarna) de skulle nödgas sträcka gevär, låta sig transporteras till det inre af landet för att användas som maskiner vid guldgrufvorna och aldrig återse Boulevard de Sebastopol, Bal Mabille och springvattnen i St. Cloud, omöjligt. Kejsaren har helt annorlunda beslutat, och hvad han beslutat, skall ske. Vi medge, att allt ser litet besynnerligt ut, men vi ha sett besynnerligare saker, än så, och — åt Blåkulla dessa depescher öfver New-York! En annan, icke mindre lysande seger, än den i Palmar, der 1 underofficer med 4 man tog 22 mexicanska ryttare och vände dem upp och ner, har den kejserliga regeringen vunnit i lagstiftande församlingen i fråga om den nya skatten på lyxvagnar och sprakfålar af blod. Oppositionen var i formen mild, men i verkligheten desperat; man skar tänder öfver detta nya försök till intrång i det enskilda lifvet, våra salonger — yttrade man eller åtminstone menade man, om man ej öppet yttrade det, — våra salonger stå för längesedan under styrelsens uppsigt, man tränger sig in i våra stalloch vagnshus, vår egande rätt, vår edroit, förgås under en oändlighet af droits, och medan man skattar oss för ingenting, beskattar man oss desto högre. Emellertid har förslaget gått igenom, och oppositionen har måst nöjas med att skatten åtminstone icke drabbar apostlahästarne. Den franska regeringen har sor ögonblicket en annan fråga under behandling, hvilken upprört och upprörer många ömtåligheter och på hvars utgång man är i hög grad spänd. Kejsaren har fåvt i sitt hufvud att intressera sig för det obefordrade presterskapet. Alla de obefordrade begära naturligtvis intet bättre, men de redan befordrade äro enragerade. Regeringen ämnar nemligen ordna förhållandet sålunda, att en viss ringa del af de befordrales stora inkomster tagas undan för att bilda n fond till de icke-befordrade, och detta tag, vem vet hur djupt det med tiden kan komma c Ä— 1 — IALADII. 7