— — cQWA ——j —— gar. Presterskapet vill ej gerna mista sin politiska makt, väl vetande att den utgör fornämsta stödet för dess sträfvan att upprätthålla en skenlefvande ortodoxi, en prestklass utan inre trosvärme, utan denna heliga eld, som är den religiösa inspirationen och hvilken gör presten till en själens och hjertats läkare och ledare. Men detta motstånd får ej aedslå oss i våra bemödanden om en med tolkets behof och önskningar mera öfverensstammande representation. Om ej alla tecken bedraga, är värt prestestånd hotadt af större faror än den polltiska tryckningen, och det skall måbända nödsakas att frivilligt lemna sina ståndsprivilegier, för att kunna försvara sina klassprivilegier, ty presterskapet intager 1 denna stund den föga afundsvärda ställningon, att vara öfverallt i vägen för och fientligt mot alla de renande krafter, som arbeta inom det europeiska samhället till dess förädlande. Det är, för att tala kort, nu af hufvudsakligaste vigt för allmänna opinionen och de öfriga stånden, att förlama adelns och presterskapets möjliga motståndskraft och söka bringa dem till insigt om vådorna af ett längre motstånd mot hvad hvarje med politisk bildning försedd svensk man måste sorklara utgöra Sveriges lifsfråga. Lyckligtvis ega vi anledning att tro, det nationen i sjelfva konungamakten har en allierad mot ståndsintressena och för en liberal, på tidsenlig basis fotad författning. Som vi ännu icke känna grunderna för det väntade kongl. förslaget, är här ej stället att orda härötver; men vi kunna dock uttala den allmänt hysta åsigten, att regeringen begår ett stort misstag, om hon ej med energi och utan undseende tor enskilda intressen tager steget kraftigt ut och sätter oss i tillfälle, att genom en fullkomligt liberal författning se allas intressen till godo och draga till oss våra grannfolk, i stället för att vi nu, genom bibehållandet af en olycklig ståndsrepresentation, förlora i aktning hos dem och forsvåra vårt ömsesidiga, af alla önskade närmande,