Göteborgsposten – 7 juli 1862, sida 1

Lady Isabel lade sina magra händer i kors öfver bröstet. — Nåd, nåd! suckade hon. Det var endast för mina barns skull som jag kom hit. Jag ville se dem ... Jag kunde icke lefva skild från dem. Ack! förlåt mig, Cornelia, jag dör ... jag går till Gud som dömer och som straffar! — Jag förlåter er! — Tack, tack! fortsatte den stackars qvinnan, jag dör då lyckligare! Jag tror på min Frälsare! Det är icke för sådane goda själar som er, som Jesus är kommen i verlden; det är för arma syndare, syndare sådana som jag ... Sådane goda själar som er! Dessa med tyst och högtidlig röst utsagda ord gingo Cornelia djupt till hjertat, de inträngde likt ett rödglödgadt jern och uppväckte hos henne mördande samvetsagg samt lät henne kasta en allvarligt pröfvande blick tillbaka på sitt förflutna lif. — Mitt barn sade hon mildt och böjde sig ned till Isabel, har ni några förebråelser att göra mig? Har jag varit orsak till hvad som skett ... till er flykt ? — Nej, svarade Isabel och skakade sorgset på hufvudet; nej, jag ensam är skyldig. Jag lefde väl icke mycket lycklig ihop med er, men jag hade bordt finna mig den. Att jag flydde var ingalunda er skull. Ni förlåter mig, icke sannt? Ni förlåter mig? — Förlåta er! Jag! O, ja! jag förlåter er arma varelse! fortsatte Cornelia med liflig rörelse och tryckte hårdt den döendes afmagrade händer. Jag hade kunnat, jag hade bordt fästa mig vid er för att göra er lifvet angenämare och