Göteborgsposten – 7 juli 1862, sida 1

— —— kommande sara. Detta kan blott ske derigenom, att reformernas bana beträdes på ett krastfullt och beslutsamt sätt, med den fulla politiska sans, som ännu kan egas, innan stormen hunnit utbryta, men så lätt förloras, då skickelsedigra händelser bringa det politiska lifvet i svallning, och ingen försoningens, ingen fridens ande mera kan besvärja de från sjelfva samhallets djup upprörda vågorna?. Men adeln och presterskapet skola ej gifva med sig, de skola ej frivilligt afstå från sina privilegier, skall man invända, och till en del med skäl. De skola ej frivilligt afstå från sina privilegier, det är sannt, men de skola kanske frivilligt inse, att de måste afstå ifrån dem. I afseende på adeln hysa vi om den goda förhoppningar. Inom densamma sjelf har ofta dess mest genialiska och ansedda ledamöter föreslagit upphäfvandet af den olyckliga sjelfskrifvenheten, men få ha vågat taga steget rent radikalt ut och man har derföre forsökt lappa med förslag till val inom adelskretsar etc., och sjelfskrifvenheten står derföre i hela sin förhatliga utsträckning fortfarande qvar. En af riksdagskandidaterna i hufvudstaden har nyligen på ett möte yttrat: Vi måste vakta oss, att icke Ryssland och Kina komma oss i förväg. Många af våra sjeltskrifvenhetens koryfåer skola kanske rycka på axlarne och mena detta vara ett fåviskt tal, ty Sverige är ett af gammalt fritt land; men innan de detta göra, torde de kasta en blick på hvad adeln i det förstnämnda landet, Ryssland, på sista tiderna gjort. Ofverallt inom detta rike ha adelsförsamlingarno uttalat sig i riktningen af behofvet af en folklik rerepresentation för Ryssland, detta autokratiens, despotismens och byräkratiens forlofvade land. Sälunda säger adelsförsamlingen i Twer uti ett memorandum till kejsar Alexander: För att kunna bringa till utförande de genom sakernas tryckande kraft fordrade reformer, måste man öfvergifva den halfmesyrernas väg som regeringen hittills följt. Huru goda regeringens atsigter än må vara, är adeln likväl öfvertygad om, att hon ej kan föra dem till ett godt slut. De fria institutioner, som böra bli resultatet af dessa reformer, skulle ej kunna ha någon annan källa än folket, derförutan skulle de förblifva en död bokstat och endast förvärra situationen, Derföre forklarar adeln, allt under det den beder regeringen vidtaga nödiga reformer, sig oförmogen, att ensam lösa frågor af sådan vigt, och inskränker eig till att visa regeringen och hela samfundet den enda vägen till räddning tionalsörsamling, sammansatt af deputerade från folket, utan åtskilnad till klasser eller stånd. Om ej svenska adeln nedlägger sina sjelfskrifvenhets-privilegier på fäderneslandets altare, kan det, såsom läsaren fianer, väl hända, att Ryssland verkligen kommer oss i förväg. Hvilken heder det skulle vara förvår stolta svenska adel, som yfves att sorr i verlden så många gånger ha räddat Sverige från branten af undergång genom sina stora patriotiska uppoffringar! Men, låtom oss hoppas det, svenska adeln skall ej gifva den ryska efter, den skall veta att uppskatta hvad tidsanden och fosterlandet krärva, den skall sjelfmant förklara sig ej vilja sätta sina sköldar mot det anlopp som göres på sjelsskrifvonheten, den skall veta att ännu en gång tillegna sig ett lysande blad i Sveriges historia — kanske. Sanningen att säga, vi vänta oss ej det ringaste medgifvande af det andra ståndet, eller rättare mot-ståndet, presterskapet. Det skall sannolikt sätta, liksom sin frände påfven, ett envist non possumus mot alla våra fordrinAAA ——