Göteborgsposten – 7 juli 1862, sida 1

längre kämpa emot. Hon gick åt sidan och så snart miss Carlyle gått in, flydde hon darrande derifrån. Ack! nu var det ej längre möjligt att maskera sig! Hon kunde nu hvarken bedraga sig sjelf eller andra! Hon låg der, hon, lady Isabel, med hufvudet lutadt mot hufvudkudden; alla hennes vanställda drag, fårade af lidanden, lågo i öppen dager. Glasögonen, sammetsbindeln, den stora hatten, med ett ord, allt hvaraf hon bejenat sig för att göra sig oigenkänlig, för att se gammal och vanställd ut, allt detta blef i dag onyttigt då döden gick att blottställa henne, liflös och kall, för allas blickar. Hon låg der, säga vi, grefve Mount-Severns dotter låg der, och fastän hennes gestalt var färligt förändrad, så var den dock icke oigenkänlig. Dessa grå hår, som nu föllo i korta och vissnade stripor långs hennes hals voro samma lockar som fordom i all deras ebenholzsvarta glans beskuggade hennes unga och bildsköna ansigte. Dessa skumma och stirrande ögon voro äfven desamma som fordom strålade af så mycken barnslig oskuld. — Himlens Gud! utbrast miss Cornelia och studsade förfärad tillbaka vid åsynen af denna vålnad. Båda två betraktade hvarandra utan att kunna säga ett enda ord. Deras bröst sammanpressades och deras hjertan förstenades. Visserligen hade miss Cornelia en dag vid ett föregående tillfälle blifvit träffad af någon sällsam likhet mellan m:me Vine och lady Isabel, men denna id hade förflugit lika fort som den kommit. — Hur har ni kunnat våga att ånyo beträda detta hus ? frågade Cornelia så snart hon något hemtat sig.