Göteborgsposten – 7 juli 1862, sida 1

borgare må ryckas upp ur sin politiska domning och med värma och deltagande följa valens och förhandlingarnes gång under så betydelsefulla dagar, liksom detta medvetande om den blitvande riksdagens vigt måste förmå enhvar att ej undandraga sig från det allmännas tjenst, om han vet med sig, att hans verksamhet kan vara af gagn för säderneslandet. Den allmänna opinionen är i våra dagar ej längre en bedräghg såpbubbla, den är en faktisk verklighet, och dess makt är icke ett löst prat, den är obestridlig. Vid de sista riksdagarne hafva vi sett, huru denna makt vetat att till en del göra sig gällande och utöfva på ständerna en tryckning, som varit dem allt annat än angenäm; men tyvärr har den dock ej kunnat förmå uträtta allt det goda som den bort, ty mot den allmänna meningen reste sig allttör ofta det enskilda ståndsintressena, och fastän den förra osta segrade måste vi dock, till svenska folkets harm, erkänna att den oftast fick draga det kortaste strået, den måtte uttala sig huru kraftigt och bestämdt som helst. Ständerna ha derfore ofta måst hålla till godo med den föga behagliga, men dock rättvisa anklagelsen, att ofta vara reaktionära och tillochmed hindra den andra statsmakten, regeringen, från att kunna i åtskilliga tidsenliga och liberala frågor taga steget så fullt ut som hon velat och folket med henne önskat. Härigenom har det abnorma, okonstitutionela förhällandet inträffat, att representationen, som skulle vara ett uttryck tör folkviljan gentemot eller vid sidan at konungamakten, kommit att stå emot denna och folkviljan, och sålunda blifvit just motsatsen af hvad den enligt regeln skulle vara. Skulle detta längre forttara under vår tid, som vill ombilda och nivellera allt, skulle svåra rifningar kunna uppstå mellan de olika klasser eller stånd, af hvilka vår representation utgöres, och leda till förvecklingar som vi af hjertat önska ej måtte komma att uppröra vårt i öfrigt så lugnt och ostördt framåtskridande land. Men, såsom sagdt, stora och vigtiga saker ligga till afgörande och allmänna opinionen tränger på för att få dem en gång ötverflyttade från riksdagsborden och protokollerna in i det verkliga htvet. Flera utaf dem äro emellertid at natur att ej kunna behaga ståndsintresset och detta skall naturligtvis derföre af all kraft sätta sig emot dem. Landets lifsfrågor, dess framätskridande och tidsenliga utbildning påläggas härigenom en farlig hämsko, rifningarne hota, förvecklingarne se farliga ut — för undvikande af lugnets störande måste ståndsintresset bort och folkviljan finna ett lämpligare, ett trognare uttryck, liksom konungamakten en mera konstitutionel andra statsmakt vid sin sida, eller med andra ord en representationsreform måste genomdrifvas, med grundprincip: allas rätt i förening med allas säkerhet. Vi skulle mycket bedraga oas, om vi ej stå vid gryningen till den dag, då detta måste, från en tom fras, ett länge användt retoriskt uttryck, en skickligt begagnad förställningsmask bli en sanning, en oafvislig nödvändighet, hvilken stånden ej kunna undgå att taga ad notam. En at våra anseddare politiska skrifställare, sjelf en ståndsmedlem, säger också härutinnan följande träffande ord: Det börjar alltmer klarna för folkmedvetandet i alla länder, huru vådlig och villosam, huru mäktigt inverkande på samhällenas sanna väl den varit, denna hjertlösa politik, som, med blicken hufvudsakligt fästad på de dynastiska och med dem närbeslägtade aristokratiska eller byråkratiska intressena, uppoffrat det allmänna bästa för den ärelystne individens eller några utvalda klassers materiela förmåner. Hvad hvarje företänksam nation framför allt nu har att iakttaga, är att i tid göra sig skicklig att möta hvarje