Göteborgsposten – 7 juli 1862, sida 1

—— Vr — ————57 lättare; nu beklagar jag att ej ha gjort det! Jag har länge kännt bittra samvetsqval deröfver. Lady Isabel drog henne närmare och tryckte henne mot sitt hjerta, samt hviskade helt sakta: — Hvar är Archibald? Kan jag få se honom? Se honom blott en gång och höra hans röst för att utbedja mig hans förlåtelse. Ack! neka mig icke! Joyce nekade. Gör icke som hon! Ni ser att jag är nära döden ; det återstår endast en gnista lif. Låt mig egna honom den! Det kan ju ej skada någon. Cornelia, Cornelia, säg åt honom att ban kommer hit! Cornelia nickade jakande och emedan intet ögonblick var att förlora, skyndade hon ur rummet. Joyce stod i trappan, stödd mot muren och torkade ögonen med förklädet. Miss Carlyle gaf henne ett tecken att komma närmare. — Hur länge har ni haft kännedom om denna hemlighet? frågade hon. — Sedan förliden vår, den natten vi trodde det var eldsvåda i buset. Jag blef då i tillfälle att se henne sådan hon var, utan någon förklädning. I början tog jag henne för en vålnad och sedermera har jag gått som på törnen af fruktan att hemligheten skulle bli röjd. — Det är bra! afbröt Cornelia. Gå nu och förbered er herre att jag önskar tala med honom. — O, miss! inföll Joyce darrande, tror ni att det går an att underrätta herrn, att yppa hemligheten för honom? — Gör som jag säger, sade miss Carlyle tvärt, och lemna mig scdan i fred,