Göteborgsposten – 7 juli 1862, sida 1

3an3Zui L Saken tyckes visserligen i och för sig sjelf ej vara så särdeles vigtig, alldenstund konungariket Italien redan förut var ett saktum, ett oafvisigt faktum; men den är dock mycket vigtig ull sin princip, emedan Ryssland under många år, alltsedan första franska revolutioren gällt såsom konservatismens och reakrionens kraftigaste stödjepelare, såsom den pålithgaste motvigten mot revolutionen. Det ar i skuggan af den tvehöfdade ryska ornen, som både preussiska och österrikiska örnarne eller hökarne kunnat plocka fjädrar från de fredsamma dufvor, som vi kalla folken. Det är i skuggan af samma örn, som de tyska duodesfurstarne kunnat i sina resp. riken vidmakthålla denna patriarkaliska styrelseform, som endast till namnet skiljer sig från den krassaste despotism. Och det är på samma gång medelbarligen under samma vingars skugga, som den påfliga mitran varit tredad; ithy att Ryssland beskyddat Österrike och Österrike påfven. Frän alla dessa kungsörnar och furstehökar tager nu Ryssland bort sin hand, genom sin förklaring att det vördar den italienska folkviljan och godkänner dess beslut. Det är antagligt, avt Preussen och de tyska småfurstarne ej skola våga att längre envisas med sitt non possumus, sedan nu Ryssland sjelft tagit revolutionen eller rättare revolutionens verk för godt; ty Italien det är revolutionen, det är personlighetsprincipen i dess utsträckning ull ett helt folk. Säledes bar den allmänna opinionen vunnit en ny seger och det aktningsvärda, det ädla italienska folket fuunit en ny bekrästelse på att dess sak skall gå segrande fram och slutligen bryta allt det motstånd, söm fåkunniga furstar och intriganta prester vilja resa emot detsamma. Det är med glädje vi inrekistrera denna händelse i vär pohtiska dagbok, ty den lörvissar oss ytterhgare om att, såsom skalden sjunger: — Sanningen lefver. Bland bilor och svärd Lugn stär hon med strålande pannan. Hon leder igenom den nawtliga verld, Och pekar alltjemt till en annan. . Det sanna är evigt: kring bimmel och jor Genljuda irån slägte till slagte dess ord. —ättt.