Göteborgsposten – 5 juli 1862, sida 1

komponera den koral, som skulle sjungas vid jordfästningen. Redan flera veckor före sin död hade han denna utskrifven i stämmor hemma hos sig, och endast direktör Sandströms bortresa lärer hindrat att, såsom N. onskade, repetitionerna skett i hans sjukrum, på det han måtte få höra huru koralen tog sig ut. Förgäfves hade han hos sin själasorjaro försökt att få veta innehållet af det tal, denna skulle hålla på hans döda mull. Sålunda med döden stadigt för ögonen bortgick han d. 28 Juni i en ålder af nära 56 är. Som en egen ulltällighet förtjenar anforas, att såväl direktör Czapek som direktör Sandström samma dag återkommo från resor, den förre från Böhmen och den senare från Stockholm, just i rättan tid för att kunna intria sina lötten i afseende å musik och sång vid grafven under deras ledning. Från Haparanda skrifves i en korrespondens till en annan tidning: Stadens torg och gator äro till större delen klädda i en vacker grönska och erbjuda ett lockande fält tör getver och får, hvilka der i allsköns ro fetma utaf det förträffliga och väl valda sommarbetet. — Det torde ej vara Haparanda ensamt torbehållet att prunka med sådan grönska inom stadens område. Till och med i det så ordentliga och fina Göteborg skulle sådant kunna uppvisas, måhanda till och med utanför en at stadens styresmäns fönster. Praktfullast äro likväl de gamla broarne, bland dem töreträdesvis Lejonbryggan. Det vore dock kanske orätt att berofva denna antiqvitet sin på alla sidor framskjutande grönska. Den gör monumentet ännu mera pittoreskt, förlänar det samma behag, som möglet och dammet skänker en gammal vinbutelj. En annan sak som deremot tål påpekande, är det vårdslösa skick, i hvilket säval gräsplanen utanför arbetshuset, som synnerligast det kring densamma varande (eller rattare icke varande) ståltrådsstaketet befinner sig. Det senare ser man ofta med pålar och ståltrådar ligga långt fram på gatan, till dess någon person, forargad öfver hindret på trottoiren, ånyo kastar skräpet inpå gräsvallen. Att detta i månader kunnat få fortfara på samma sätt, är desto mer förvånande, då det kostar ringa vare sig tid eller möda, for att bringa allt i tillbörligt skick. På tal om hvad som borde göras för deskilda platsernas förskönande, kan krönikeskrifvaren icke undgå att kasta en blick på östligaste delen af Södra hamngatan. Hrr Andrens och Ahlbergs hus hälla förnärvarande på att göra sig särdeles fina till sitt yttre. Synnerligast det sistnämnda lofvar att blifva en liten perla bland våra många vackra byggnader. Desto skarpare blir kontrasten mot de hus, hvilka ligga mellan detta och Slusstorget, synnerligast stor blir den mot gamla . d. sockerbruket. När det var fråga om, att den södra kanalarmen, som sköljde grunden at denna byggnad, skulle igenläggas, lära egarne af nämnde hus lofvat, att, derest sådant skedde och gatan blefve utsträckt intill byggnaden, ombygga och ändra huset i enlighet med en af härvarande byggmästare uppgjord plan, enl. hvilken det skulle blifvit en prydnad för gatan och staden, istället för att nu vara motsatsen. Redan öfver ett år har försått sedan kanalen igenlades, gatan är utsträckt till byggnaden, nyomlagd och försedd med trottoir — egarne af s. d. sockerbruket yckas dock ej vilja låtsa härom. Det står ännu lika skräpigt och vanprydande som förr, desto mera i ögonen fallande som det är beäget vid stadens vackraste gata och bland srannar, som göra allt för att följa med tilens kraf och vara måna om stadens yttre. Att vi under ett par år härstädes haft den klenast besatta orkester, det är gudnås