Göteborgsposten – 5 juli 1862, sida 1

tagit en ordentlig kringprygling då han hörde dessa ord. Han var utom sig af glädje och till och med de mest särande epitheter voro för honom i Afys mun det samma som ljufva smekord. Darrande och tafatt bemäktigade han sig Afys händer och förde dem till sina läppar samt betäckte dem med kyssar och tärar. — Nin Gud, hvad han är dum! tänkte hon under det hon belönade hans smekningar med ett ömt smäleende. Och nu ett ord, ett enda ord till slut om den beklagansvärde fången som satt instängd i fängelset i Lynneborough. Dödsstraffet hade blifvit förvandladt till straffarbete för lifstiden. Ack! vi kunna intyga att denne man, denne sir Francis Lenison, nu afundades den stackars Hallijobns öde. Han, mördaren, skulle gerna hafva gifvit hela verlden för att kunna byta plats med den mördade. Ett rof för samvetsagg. vred och vände han sig i största raseri på de fuktiga madrasserna i fängelset. Han knöt sina händer och utstötte vilda skri, för att kalla döden till sin hjelp. Han förbannade att man visat honom mildhet och ej i stället hängt honom. Alldeles ursinnig tillslöt han ögonen såsnart någon solstråle banade sig väg genom den trånga gluggen i hans cell och erinrade honom om den yttre verlden och dess fröjder, men han slog dem snart åter upp, liksom han blifvit förfärad af den inre åskådningen af sig sjelf, sin skam och sin vanära.