Göteborgsposten – 5 juli 1862, sida 1

KK ——————— borta), å hvilken det tillkännagifves, att hr Nissen debuterar i Crispin den äldres roll. Han hade här till medspelare mams. Magito, frå Broman, hrr Askenbom, Ljungdahl, Sundberg och Linderoth. Hvad som ryckte honom från denna bana är ej bekant; allt nog, han lemnade den och slog sig ned såsom musiklärare och amatör. Så småningom trodde han sig härefter kallad till de skona konsternas, synnerligast musikens och teaterns, beskyddare. I denna egenskap nådde han sin storhet. Att han tog personen för konsten, betydde intet; ty då han omhuldade och beskyddade konstuären, så beskyddade han ju konsten? Han famnade visserligen molnet i stället för Juno, men det var för honom detsamma: konstnaren skulle uppmuntras, skulle fram. Att i sin mån befordra detta blef hans lifs uppgift. Sedan han fått denna bana klar för sig, tullföljde han den stadigt. För konsten eller konstnären arbetade han så småningom sitt kindskägg krithvitt (hans hår var ull det sista svart). Detbekymrade honom föga, blott han vann sitt syfte. Han var en letvande kringvandrande kritik, alltid rosande den, som han för ullfället hade under sina vingars skugga. Ja, han var alltid så utom sig af förtjusning öfver denne, att den otverträffade allt hvad man hittills hört och han sparade icke ud och möda att grundligt inpregla detta hos alla musikälskare. Men ve den konstnär, som ej ställde sig under hans fana, som ej rådtrågade honom, ej ötverlade med honom om program etc. Den störtade sig sjelf i fördersvet; ty då vaknade åter minnet at Samiels roll, och N. kunde ännu på gamla dagar utföra den con amore. Hade det ock varit en Laub, en Vieuxtemps — han vore endast en elandig birfilare, en elev utan skola o. 8. v. Också voro alla artister måna om att stå väl hos honom, och denna höga ställning intog han med lugnt och stolt sjellmedvetande. För den, som ställde sig under hans beskydd, blet han en hjelpreda i allt. Han anskaffade lokal, instrument, om sådant behöfdes, ombesörjde annonser och programmer, fyllnadsnummer, logis, publik, etc. Konstnären hade endast att anmäla sig hos N., passa på när han skulle uppträda samt derefter inkassera sina penningar. Makligare kunde man ju ej hafva! N. var dock ingalunda utan musikalisk bildning; tvärtom, ehuru han naturligtvis under otvannämnda förhållanden ej kunde bli någon sjelfständig kritikus. Han var på sin tid korrespondent till Baucks Tidning för musik; uppträdde tvenne gånger med föredrag i musikens historia och teori uti nu afsomnade bildningscirkeln, hvars sångkör han afven skapade. nou med 55 år på nacken fortsatte han lika ifrigt sin verksamhet, omfattande sången och musiken med oförminskadt intresse, till dess han för ungefär ett halft år sedan måste intaga sjuksängen. Oförmögen att gå, lät han, till att börja med, sig kuskas till de då pågående representationerna af tyska operasällskapet, hvarefter hans säng var den tron, från hvilken kritiken dikterade smaken för samlade s. k. musikvänner. Slutligen måste han äfven afstå från dessa utfarter, och derefter försvagades hans helsa mer och mer. Intresset för konsten var dock lika segt som lifvet, och ännu aftonen före den morgon han dog, frågade han med aftynande röst en af de personer, som vårdade och vakade öfver honom: var det mycket folk på spektaklet i afton. Några timmar derefter var han död. Lika originelt som hans lif, var hans anordnande för ceremonielet vid hans begrafning. Sjelf hade han skrifvit dödsannonsen och ditsatt årtalet; man behötde endast ifylla dagen och månaden. Af direktör Czapek hade han fått löfte, att denne skulle — — 2 mM —