Göteborgsposten – 5 juli 1862, sida 1

af den beqvämlighet och prydlighet som rädde der. Hennes nervattacker började ånyo; hon utstötte hjertslitande skri och vred sina händer så kovulsiviskt att äfven den känslolösaste menniska skulle blifvit förskräckt deröfver. Mr Jiffin stod som på törnen. — Förlåt att jag bedt er stiga in här, bad han, ingen skall få veta derom. Dessutom skall jag taga mig i akt... jag skall icke tillåta mig någon frihet, jag skall hålla mig på ett vördnadsfullt afstånd i andra ändan af rummet; till och med, om ni så önskar, skall jag lemna dörren öppen och tillsäga min piga att hon kommer in och hjelper er. Behagar ni ett litet glas vin? — Nej tack, suckade den unga qvinnan och satte sin solfjäder i stark rörelse. Allt mer och mer rörd och betagen af Afys bländande behag, stod mr Jiffin stum och försjunken i en beundran som vore omöjlig att beskrifva. Så småningom fattade han mera mod och vågade återupptaga samtalet. — Hvad! utbrast Afy gapskrattande; ni tog således det för allvar som jag sade för en stund sedan? Jag bara skämtade ! Nu trodde mr Jiffin att turen var kommen till honom att förlora sansen. — Ni vill således ta mig till man! utropade han i höjden af sin glädje och enfald. — Det förstås af sig sjelft! Man bör verkligen vara bra enfaldig för att låta narra sig. Mr Jiffin skulle gerna, utan att beklaga sig, ha emot