Göteborgsposten – 5 juli 1862, sida 1

AAAA — Veckokrönika. Och detta skulle vara sommarn i Norden? Hurudan skall då hösten komma att se ut? Skall den blifva regnig, kall och blåsig 1 Proportion, så är det bäst att packa in och begifva sig till Saharaöknen, hvarest då bör vara ungefär vanligt sommarklimat. Men hvad går åt vår gamla jord? Har hon skenat in i någon hundratusentals mil stor nebulosa, hvars allt vatten hon dragit till sig; eller har vår dunstkrets blifvit gammal och slapp? Hvad vet jag? Hvad vet professor Selander? Kegn dag ut och dag in; ej små angenäma, uppfriskande sommarregn med leende solglimtar emellan. Nej, riktiga slagregn, hällregn, höstregn, sådana som sollo under det gubben Noach satt i sin Great Eastern och todrade sitt stora menageri. Hafva vi något bättre att hoppas månne? Man spår så. Man hoppas allt godt af det månskilte, som i thorsdags gick för sig. Måtte man ej blifva sviken hän! Landtmannen ser bekymrad på sina vattenholjda eller nedslagna tegar, hvilka äro ohjelpligt förlorade för detta år, om ej torka och solsken snart blitva dagliga gäster. — Bland de många funderingarne ötver det ihärdiga regnandet, torde en from läsaregummas sortjena anföras för sin naivete. Hon påstod neml., att det myckna regnet var englarnes tårar öfver den nu så syndiga verlden, som ej ens låter oss ha storboka i fred. Gumman må ha sin tro; det är på den hon skall blifva salig. Men något hopp om torka kan hon icke egentligen halva, ty englarnes tårekällor lära ej så lätt kunna utsina. Denna ruskiga väderlek har betydligt skadat handeln och alla förrättningar. Atfärsmännen från landsorten afhålla sig tillsvidare från sina uppköpsresor; de badbesökande stanna hellre ännu en tid hemma, än att vistas i dagligt regn vid en badort; hvar och en plockar fram sina gamia plagg, för att användas i rusket: hvem lägger sig nu till sommarkläder? Manusakturister och skräddare äro alldeles nedslagna at regnet; klena turer göra ångbåtarne, och hvad har hr Frick för alla de kostnader han i våras nedlade på paviljongen i Trådgårdsföreningen? — De enda, som egentligen kunnat glädja sig åt regnet, äro de sujetter från Stockholm, som nu en liten tid uppträdt på vår teater. För dem bar det regnat folk i salongen. Solsken hade varit en farlig rival. Man klagar ej utan skäl öfver att tidsanden nivellerar allt, att den ena menniskan så småningom blir den andra lik, med andra ord, att originalerna så småningem försvinna. Göteborg har fordom haft godt förråd på dylika. Slägtet är visserligen ej ännu utdödt, men de senare åren hatva anställt stora forödelser inom detsamma. En typ i sitt slag har äfven under de senare dagarne vandrat hädan, neml. lörre sånglararen A. M. Nissen, en person som torde varit känd af icke allenast hvarenda Göteborgare, utan äfven af nästan alla dramatiska och musikaliska förmågor i vårt land. Född med anlag och böjelse tör musik, egnade han sig tidigt häråt och blef äfven en storhet, dock i sitt slag. Till att börja med ämnade han egna sina krafter åt operan. Man såg och hörde honom i härvarande f. d. sällskapet rfei Vänner såsom Casper i Friskytten. Hans triumfaria i detta parti skall äfven hafva varit en triumf: den väldiga rösten i förening med bravoropen bragte huset att darra i sina grundvalar. I Norrköping lär han äfven uppträdt i Samiels maktpåliggande parti och gjort en helvetisk surore. Han försmådde dock ej den lättare genren, och krönikeskrifvaren har framfor sig en del af en affisch, minst 40 år gammal (dagen för representationen, eller stället hvar den gifvits är tyvärr