Göteborgsposten – 5 juli 1862, sida 1

Tjugondetredje Kapitlet. Farväl för alltid! Barbara vistades vid hafskusten. Utsträckt på sitt pinoläger, tog lady Isabel med hvarje dag ett steg närmare grafven. Stackars Isabel! Hon hade qvarstannat på East Lynne under mrs Carlyles bortovaro endast i hopp att hon skulle få vara ensam med sina barn. Ack, menniskan spår, men Gud rår! Detta hopp svek henne. Lucie och Archibald anförtroddes åt miss Cornelias vård. Carlyle tog sjelf detta mått och steg af rent intresse för guvernanten, på det hon skulle få vara i ro. Men tyvärr, blef det en grym missräkning för henne. Hon såg den bortföras, bortföras för alltid, utan hopp att någonsin mera få återse dem. Sjukdomen gjorde förskräckliga framsteg; Isabel kände det sjelf, hon kände att döden så småningom nalkades. Det var rysligt, förfärligt! Hon önskade få dö på hvilket annat ställe som helst; detta hade alltid varit hennes innerliga åstundan, men nu var det för sent att tänka på att lemna East Lynne. Döden hade tryckt sitt förfärliga insegel på hennes panna. Hon slocknade hastigt, liksom hennes mor slocknat. Den badort vid kusten som Barbara hade utvalt låg endast på ett afstånd af åtta eller tio eng. mil. Man kunde begifva sig dit på några timmar och Carlyle reste äfven dit hvarje afton samt återvände om morgonen till sitt kontor för att sköta sina affärer. Veckan efter hans hustrus afresa var Carlyle borta från East Lynne tre dagar och under