Göteborgsposten – 4 juli 1862, sida 1

———— —— — —— —— annan svensk än den som haft den lyckan att bevittna detta oupphörliga tungarbete inom snart sagdt alla samhällsklasser, kan göra sig det aflägsnaste begrepp derom. Hela verlden — d. v. s. hela den engelska verlden talar, och det beundransvärdt flytande — men detta är också allt. Dock — mera härom en annan gång! Presidenten yttrade bland annat att detta tillfälle var ett svårt prof för associationens medlemmar, då de omgifvande lockelserna, verldsexpositionen och Londons öfriga märkvärdigheter måste draga från diskussionerna och föredragen alla dem som ej fängslades at ett djupt och varmt inresse för associationens id6. Derefter talade han om förhållandet mellan arbetsherrar och arbetare och kom så till icke blott afdelningens utan hela kongressens vigtigaste och mest brinnande fråga — den om vidtagande af lämpliga åtgärder såväl å statens sida som enskilda sällskapers och personers för beredande af arbetsförtjenst och oberoende samhällsställning åt de talrika qvinnor, som under närvarande förhållanden se sig urståndsatta att försörja sig. Hr Monckton Milnes, som åtnjuter stort anseende både inom parlamentet och landet, hänvisade i vältallga ordalag denna träga till de närvarandes behjertande tiliäggande att han hoppades sor densammas utredning och lyckliga losning det bästa af de många qvinliga talare — skall Jag säga talerskor? — som anmält sig att vid en blitvande sammankomst afhandla amnet. Derefter uppträdde flera talare. En hr Valpy visade vigten af lokal statistik för den sociala vetenskapen; hr Roberts, som inlagt stora förtjenster såsom arkitekt vid uppbyggandet af arbetare-bostäder i London, ådagalade den stora betydelse arbetsklassens antagande af bättre husliga vanor eger for deras fysiska och moraliska bästa och huru väl använda den möda och kostnad äro, som afse befrämjandet af detta. Mr Roberts råkade uttrycka sig i, lindrigast sagdt, mindre grannlaga ordalag, när han skildrade tillståndet i de irländska arbetarnes hem i London; detta förekom tvenne närvarande irländska gentlemen såsom ett angrepp på nationaläran. Den ene af dem, parlamentsmedlemmen mr Urquhart, en af dessa Erins söner som trots de bästa egenskaper, kanske äfven en viss talang, ej kunna nekas utgöra hvad visvenskar kalla kuriösa figurer, reste sig för att afvärja det försåtliga anfallet, mot hans landsmän, men icke ens den upprörda sinnesstämningen kunde minska entonigheten i föredraget eller frambringa någon förändring i den rossliga rösten Mr Urquhart påstod att mr Roberts beskyllningar kommo några decennier försent, om de någonsin varit tillämpliga, att irländska arbetare och arbeterskor voro så renliga som de engelska etc. Dessa påståenden bekräftades af mr MLCarthy, ett yrgre exemplar af den irländska nationen — och låt mig tillägga ett behagligare — en blond smärt gentleman med ett anlete uttryckande både tankekraft och entusiasm. Han anmärkte — med hvad rätt vill jag lemna derhän; jag vill för mensklighetens heders skull hoppas att han har orätt — att det ligger i alla ociviliserade menniskors natur att trifvas väl i smuts, och afsky det utvärtes bruket af vatten. Det var denna naturlag, som kom den irländske arbetaren att framstå i en ofördelaktig dager när han från sitt land, der han lefvat i sällskap och sympati med grymtande fyrfotingar — detta är naturligtvis ingen ordagrann citation af talaren — kom till ett land der riktigheten af renlighetsprincipen var erkänd och ett ymnigt användande af vatten ansedt som ett oundgängligt vilkor för komfort och välbefinnande inom alla samhällsklasser. Nu hade han emellertid civiliserats nog för att sätta lika myc