Göteborgsposten – 4 juli 1862, sida 1

— Hvartill skulle det tjena, min herre? Det är för sent . .. Ingen läkare skulle kunna bjelpa det onda som förtär mig. — Ni tror således att det är farligt? — Jag tror att jag ej har lång tid qvar att lefva. — och ni vill icke rådfråga en läkare! Hör mig, m:me Vine, ni är här hos mig och ni bör inse att det är min skyldighet att vaka öfver eder, eller åtminstone öfver eder helsa. Hon skulle ha velat säga honom att det icke var kroppen som var sjuk utan snarare hennes hjerta, hennes själ. Hon skulle ha velat lägga i öppen dager för honom alla de själslidanden hon uthärdat. Men kunde hon det? Hon stod tyst och dyster med hufvudet nedböjdt mot bröstet och angigtet beskuggadt af skyggena på en stor hatt, som hon numera vanligen begagnade, Slutligen förstod hon att hon nödvändigt måste svara något. — Om ni ovilkorligen så önskar, min herre, så skall jag rådfråga mr Wainwright. — Det är min innerligaste önskan, svarade Carlyle. — Jag skall efterskrifva honom i morgon. — Besvära er ej dermed; jag skall sjelf uppsöka honom och bedja honom komma till eder. Sköt emellertid väl om er sålänge och anse er som vore ni i ert eget hem, i skötet af er egen familj. Med dessa ord räckte mr Carlyle guvernanten handen. Hon reste sig upp och stödde sig mot stolryggen samt fattade den henne erbjudna handen.