Göteborgsposten – 3 juli 1862, sida 2

ledning och i en mängd andra officerares öfvervaro prosskjutet på 600 fots afstånd, hvarvid befanns: att geväret sköt utmärkt väl för att icke vara skottstäldt; att krutladdningen endast var hälften mot öfriga gevär; att det ej stöter, samt att det lätt kan rengöras. Delade meningar. Vid i Wexjö nyligen hållet rådmansval erböll handl. C. F. Ekström 122 och v. bäradshöfd. J. Dahlberg 121 röster. Det tros att valet blir öfverklagadt. Vandrande gesäller. I Hudiksvalls Veckoblad läses: Gesällströmmen genom orten har förl. vinter varit ovanligt stark. Af dessa herrar, bland hvilka man päträffar en stor mängd mycket banditlika fysiognomier, är visserligen en del oförmögen till arbete, och den kristliga barmhertigheten fordrar att gifva sådana en skärf, ehuru lämpligheten af ett sådant kringdrifvande tiggeri kan sättas i tvifvel; men största delen utgöres af fullt arbetsföra personer, som tigga i alla gårdar, ofta nog i ganska öfverlastadt tillstånd. Man finner dem äfven långt från landsvägen uppsöka enstaka gårdar, och de sakna ej anlag att, der så åtbäras kan, liksom skojarne pocka sig fram. Det har äfven händt att, för bättre effekts skull, den pikbeskodda käppen under hotande åtbörder blifvit framvisad. De tigga utom mat och kläder, äfven ull och lin, och tycka de sig hafva fått för litet, så kasta de ofta efter sig gåfvan under utösande af skällsord. Vill man försöka sätta eu dylik herre till något göromål, så får man stundom höra, att om någon kamrat skulle få se honom arbeta, så kunde han blifva chikanerad. Sannerligen ett snyggt sällskap! Att dylika persedlar, i synnerhet om de varit i Stockholm, anse sig som högre väsenden i jemförelse med bonden, hos hvilken de tigga, faller af sig sjelft och hvarom mången anekdot skulle kunna vara att förtälja. Somliga dagar har tillförseln af dem varit så stor, att man ej väl hunnit bli qvitt en, förrän en eller två genast intagit hans plats. Der de taga nattqvarter, qvarlemna de ganska obehagliga minnen och stundom smittoämne till sjukdom. — Största delen äro från medlersta och södra Sverige och man vore frestad tro att de, vid tiggandet på de södra orterna, möttes med utropet: Drag åt Helsingland, och att de punkligt följde anmaningen. — Sockenhandtverkarne har på försök tagit en och annan, som syntes vara någoriunda hygglig, till medhjelpare, men ha i de fest: fall i anseende till superi och lättja, måst åter lemna dem till landsvägen. De uppgifva mer ändels städerna Östersund och Sundsvall såsom närmaste uteller ingångspunkten för dera: kringdrifvande. — Om svenska armen vore behof af en förtrupp motsvarande Baschkirei och Ostiaker i den ryska, så kunde i Helsing; land hopsamlas en utvald kår af praktexemplar i denna riktning. Ordensutnämning. IH. M:t konunger bar till riddare af Vasaorden utnämnt ridjunkaren vid kongl. danska stallstaten kammar junkare T. G. Scholler. Den stora sjöormen går på torra lan det! Åter är den store ormen ute ooh spö kar, men denna gång har han dragit till Hel singland, der han visar sig i skogarne. Hör om den hemska berättelsen i tidningen Hel singen derom, så lydande: Den 14 Juni kl. 10—11 f. m. unde! regnduskig väderlek har en förfärligt stol orm af torparen Jon Jonsson i Ungrik på träffats å Tröstenslandet; och berättar Jor Jonsson om ormen sålunda: att vid det Jon Jonsson gått i skogen för att skära sig vidjor, fick han höra något spralande i småsko gen, lyssnade derå och trodde att någon rä kom smygande, hvarföre han drog sig un dan bakom en dervarande lada och tog sir behylstrade laddade bössa i handen, men hin ner icke draga utaf hylstret förrän han få se att småskogen röres så besynnerligt, hvil ket fästade hans uppmärksamhet, och ett ti tre framkommer en stor orm, på ett afståne från karlen af 8 å högst 10 alnar och stannade tvärt. Jon Jonsson häpnade vid anblicker deraf, men drog genast hylstret af bössar och spände densamma, men vågade icke skju ta emedan han endast hade hagel i skottet utan drog sig sakta steg för steg tillbak: från ormen, hvars hufvud, som var slätt skoladt, varit lika stort som ett kohufvud, mer upprätt hals till ungefär tvenne alnars höjd med blixtrande, svartglänsande, stora ögon storlek som vanliga hönsägg, och fingerslång spetsiga öron, samt likasom en hängmahn Pp halsen; kroppens längd kunde icke skåda