Göteborgsposten – 3 juli 1862, sida 2

Lucie blir min maka, så är det endast af det enkla skälet att hon erinrar mig så mycket om hennes stackars mor. — Nå väl! om detta giftermål kommer till stånd, så älska henne af hela ert hjerta, det är min innerligase önskan, det är en döendes bön. — Jag lofvar er det, svarade lord Vane men hvarför talar ni så der till mig m:me Vine? Icke tänker ni att dö? M:me Vine svarade ieke och de skiljdes åt under tystnad. Om aftonen samma dag satt Isabel i sitt eget rum ensam och sorgsen. Fast det var en tryckande värme ute, så satt hon dock insvept i en stor schal, och likväl frös hon så starkt att hela kroppan skälfde. Hastigt hördes steg utanför och någon klappade sakta på dörren. — Stig in, sade hon ovilligt. Det var Carlyle. Ack! han åtminstone kunde ännu komma hennes hjerta att klappa. Hon betvingade emellertid hjertats häftiga slag och reste sig upp samt gick honom till mötes. Hvad ville han här? Hvarföre kom han hit på en sådan stund? Hon blef så förvirrad och brydd att hon knappt visste hvad hon gjorde då hon erbjöd honom en stol. Men han gaf henne med mycken mildhet ett tecken att sätta sig. — Min fru, tilltalade han henne, jag har nyss hört af mrs Carlyle att ni tänker lemna oss för eder helsas skull? — Det är sannt, min herre; jag lider allt för mycket för att kunna qvarstanna här längre, stammade hon. (Forts.)