Göteborgsposten – 3 juli 1862, sida 2

— Jag är öfvertygad att min far ej skall sätta sig emot detta giftermål, men med min mor blir det nog en annan visa. Jag är viss om att jag skall få en skarp strid med hennes fördomar, men jag skall hålla mig styf och jag skall bestämdt vinna seger. Isabel var rörd, djupt rörd; hennes händer darrade konvulsiviskt då hon förde dem till sin mun för att qväfva sina suckar. — William Vane, återtog hon med högtidlig röst, jag är innerligt fästad vid Lucie. Jag har lärt mig älska henne under dessa få månader jag tillbragt vid hennes sida; jag har försökt, så mycket jag kunnat, att behandla och leda henne som om jag varit bennes egen mor. Nu skall jag snart lemna henne, lemna henne för alltid. Om, fortsatte hon, om Lucie Carlyle någonsin blir eder hustru, lofvar ni mig då, William Vane, att aldrig förebrå henne sin mors fel? — Hvem tager ni mig väl för? svarade den unge lorden lifligt och slungade en vredgad blick, full af ädel harm, på guvernanten. — Det skulle vara illa gjordt, ser ni; det skulle vara orättvist och grymt. Då vore det bättre att aldrig tala med Lucie om Lady Isabel, Stora tårar glänste i ynglingens ögou. — Hvad begär ni väl nu? frågade han med bitterhet. Ni vill att jag icke skall tala med Lucie om hennes mor! Ack jo! Jag skall tala med henne derom, och det ofta ändå, ja alltid, åtminstone så snart hon blifvit min hustru. Jag skall säga henne hur mycket jag beundrat henne och att om