Göteborgsposten – 3 juli 1862, sida 1

sköte upptaga denna barnasjäl, liksom jag hoppas att du re: dan upptagit hans olyckliga moders! Tjugondeförsta Kapitlet. En moders bön. Grefve Mount Severn och hans son bevistade begge Williams begrafning och bland de öfriga gästerna som följde honom till grafven märkte man isynnerhet Richard Hare Lady Isabel var sjuk till kropp och själ. Man trodde att denna sjukdom vällats af de mödor hon utstätt genom att natt efter natt vaka vid Williams säng. Fast hon var tvungen att hålla sig inne, ville hon ändå ej rådfråga någon läkare. Joyce var nästan ständigt hos henne och vårdade och tröstade henne så godt hon kunde. För närvarande hade Isabel endast en fix ide, nemligen att lemna East Lynne, ty hon kände sig bli allt svagare och svagare och fruktade att slutligen blifva igenkand om hon händelsevis skulle råka att dö der. Dessutom hade hon ett annat icke mindre vigtigt skäl att fly detta ställe, dit hon aldrig bort satt sin fot. Ty med hvarje dag fattade hon en allt häftigare och ursinnigare kärlek till densamme Carlyle som hon förr så mycket misstänkt. Och i detta sälla men så korta ögonblick då den från kroppen befriade själen tager sin tillflykt i de högre rymderna, i dessa lyckliga ögonblick då fantasien, med hela dess liflighet, sätter oss in i till och med det omöjliga, drömde hon om de forna dagarne,