Göteborgsposten – 2 juli 1862, sida 1

— — —— klostret sörsamlade pöbeln om hjelp och beskydd. Pöbeln rörd af de små helgonens charmanta blickar. Allt färdigt till ett våldsamt utbrott och öppen kamp mellan nunnornas trasiga riddare och prefektens exekutionsbetjenter. Nationalgardet på benen för att vidmakthålla ordningen. Prefekten har måst skrifva efter uttryckliga order, abbedissan triumferar. Abbedissan i Salerno har i en hastig vändning blifvit den andra drottning Bomba, och kristenbetens alla nunnekloster, (diakonissföreningen i Stockholm inbegripen) skola votera henne en lagerkrans af guid med en snillrik inskription, författad måhända af en aktad svensk författarinna, som sjeif varit i kloster och som sjelf kunnat vid detta laget vara en alldeles ypperlig abbedissa, om hon endast velat slå till. Det tyckes verkligen, som om Serbien skulle komma att krypa undan ur Turkiets omfamning. Hvad vi i vårt sista profeterade, skall blifva fullbordadt. Tro då en gång för alla hvad skarpsinniga betraktare förutspå och runka icke på hufvudet åt väl underrättade töljetonister! Det är nu visserligen dessa vutländska konsuler, hvilka allud spelat en märkvärdig roll i Donauländerna och i de sagolika trakterna deromkring; äfven denna gång äro de framme för att medla mellan partierna och söka ställa till rätta, men det skall icke lyckas dem, det är för sent. Turkiet går sitt öde tillmötes, och att detta ej är något lysande, deri har mr Maguire, parlamentsledamot från Irland, fullkomligt rätt, om än understatssekreteraren mr Layard också å sin sida hade rätt, då han häromdagen i en viss ytterst stormande scen i Underhuset mellan mr Maguire och honom yttrade att det af den irländske ledamoten så omhuldade påfvedömets utsigter voro till och med ännu mindre lysande. I det hela taget tyckas islam och pätven vara begge, hvar i sin stad, så pass skrala politiska storheter, att de verkligen icke fortjena en strid med hetta och passion i en så aktningsvärd församling, som det engelska parlamentet. En gammal divan och en dito påfvestol, — en pipa tobak är bjudet! Är det ingen som bjuder en pipa tobak? En half pipa är bjudet! Och en — siidibus! Kejsar Napoleon fortfar i Fontainebleau med att göra allt annat än politik. Han har fått en ny passion, (naturligtvis utom Julius Ceesar,) nemligen att gå på vattenskidor. Han har förbättrat hr Höökenbergs uppfinning och han ses hvarenda förmiddag spatserande ute på den stora dammen i Fontainebleau med en styr-åra i handen. Hvem skulle tro, att detta vore den store man, som håller verldens öde i sin hand, när man ser honom der ganska skämtsamt kafvande fram och åter på vattnet med fötterna i hvar sin lilla pirog? Mannen afstatskuppen? Den tyste, outgrundlige mästaren i den högre politiken? Han, som går till botten med allting? Precist! men som dock hittills har visat sig beständigt och öfverallt flyta ofvanpå! Medan kejsaren sålunda klifver öfver vattnet, en annan Höökenberg, endast litet mindre reputerlig i omfånget, måhända ej heller fullt så jovialisk, sitter kejsarinnan i ett valnötsskal, (det är namnet på hennes små favoritbåtar,) af jemnt och nått 25 underklädningars och 200 volangers drägtighet, och leker i det klara vattnet med ett par förgyllda åror, inlagda med juveler. Sakta glider hon framåt; man skulle nästan tro det vore en nymf, der hon behagfullt speglar i vattnet sin hvita hals och sina vackra armar; det är likväl en kejsarinna och dessutom nästan ett helgon. Kejsaren stryker tid efter annan förbi den lilla båten med farten af en hvalfisk, skummet står framför hans vattenskidor. Kej