Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 2

Ciguö, här öfversatt med giftbägaren, hvilken öfversättning dock ej alldeles uttömmer det af förf. dermed åsyftade begreppet; ithy att detta namn ej allenast afser den giftbågare Clinias står färdig att tömma, utan äfven den odört, som han slungar mellan tvenne vänner, för att hämnas. Augier och Ponsard äro de mest framstående bland Frankrikes nu lefvande aktningsvärda dramatiska skriftställare, och de ha båda vetat, att hålla sina arbeten rena från den gatsmuts, som besudlar så många af pariserscenens nutida alster. Isynnerhet är la Ciguö fri derifrån, hvilket ej heller är underligt, alldenstund detta stycke är Angiers sceniska förstling (åtminstone hvad vi kånna) och derföre företer en ungdomlig värma för det sköna och sanna, liksom ett obarmhertigt gisslande hat till det fula och falska. La Ciguö är en målning af de antika sederna, utkastad med poesi och behag, om än det hela har någonting ofulländadt, fragmentariskt. Fabeln hvilar derpå, att en ung, rik och förnäm grek Clinias genom ett af dåligt sällskap framkalladt förakt för lifvet, som ej mera vill erbjuda honom några njutningar, beslutar att dö, sedan han dock först hämnats på sina s. k. vänner, Cleon och Paris, tvenne gråhåriga vällustingar. Till detta ändamål lofvar han att testamentera sin förmögenhet till den utaf dem, som kan göra sig älskad af en skön, honom tillhörig slafvinna, som han föreställer dem. Den beräknade verkan uteblir icke, de båda rummelvännerna komma i lufven på hvarandra. Clinias skall dö, men slafvinnan säger nu, att hon älskar honom, och han känner, att allt det sköna i lifvet ännu icke utsläckts för honom: han älskar, och han ser deri en ny morgonrodnad båda godt för kommande dagar. Naturligtvis få de båda vännerna draga vefven för penningarne och den sköna slafvinnan. Såsom läsaren finner, är intrigen ej inkrånglad, men dock pikant och af ett tilldragande intresse, liksom för öfrigt intrigens upphärfning är utförd med behag och skicklighet. Utförandet gick jemnt och förrådde godt studium af styckets egentliga natur, en och annan kantighet fråntagen. Husen ha varit goda och dansöserna äro fortfarande föterade. Det förestående riksdagsmannavalet. Vi meddela här nedan på begäran ett oss för sådant ändamål tillstäldt meddelande till härvarande valmän från hr C. F. Wern, så lydande: Till Valberättigade vid val af riksdagsmän för Göteborgs stad till riksdagen 1802—pGto. Hedrad med valmännens förtroende vid val af riksdagsmän till de senaste fem riksdagarne, hoppas jag att det icke må anses ogrannlaga af mig att förutsätta möjligheten af att det skulle kunna ifrågakomma att åter välja mig till riksdagsman för Göteborgs stad vid nu stundande riksmöte. Jag vågar derföre vördsamt fästa valberättigades uppmärksemhet derpå att det uppdrag jag erhållit, att vara Sveriges kommissarie vid hårvar: inde allmänna Industrioch Konstexposition, innefattar åliggande att här afvakta denna expositions slut och derefter inpackning och hemsändning af de från Sverige hitsända artiklarne, så att min hemresa icke kan äga rum förrän flera veckor efter Expositionens afslutande, hvilket af de Brittiske kommisarierna blifvit bestämdt till den 13 nästkommande Oktober, i följd hvaraf jag således bör vistas utrikes under en del af den tid, som nästa riksdag, hvilken börjar den 15 Oktober — omfattar. Men äfven om häraf följande hinder för mig, att åtaga mig riksdagsmannakallet, skulle kunna häfvas, så innebär dock riksdagens bevistande omedelbart efter Expositionen en frånvaro från mitt hem af sammanräknadt ett och ett halft till två år, hvilken långa frånvaro jag icke kan undgå känna oundvikligen intuferera med utöfvandet af de pligter, som vid hemmet äro fästade. Ehuru högt jag skattar riksdagsmannakallet, och ehuru kärt hva je bevis af Göteborgs valmäns förtroende är mig, måste jag derföre ödmjukligen, men bestämdt, anhålla att icke blifva vald till riksdagsman till nästa riksdag. London den 21 Juni. Med vördsammaste högaktning C. F. Wern. Så vidt vi kunnat inhemta, har det af alla tagits för gifvet, att de trenne riksdags män, som under de två sista riksdagarne till heder för vår stad tillsanmaus representerat densamma, äfven skulle för nu instundande riksdag återväljas. Vi finna det derföre ganska naturligt, att hr Wern under förhanden varande förhållanden på detta sätt, öppet och frimodigt vändt sig till sina valmän; men vi måste å andra sidan beklaga, att ringaste hinder kunnat uppstå för hr Werns återval. Det skulle emellertid vara alltfor orimligt om riksdagen skulle gå miste om en bland sina största och aktningsvärdasto förmågor, till följe af ett tillfälligt, offentligt uppdrag, som