Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 2

nom att han äfven ville sätta en gräns for hennes egna lidanden. Hela hennes lefnad, hennes olycksdigra lif upprullade sig då för hennes blickar liksom de många bilderna i ett tkaleidoskop. William låg tyst och intet buller störde det lugn som rådde i hela huset. Hon tänkte på sin förflutna lefnad, på Carlyle, på denna korta sällhetstid som så hastigt försvunnit. Ack! hvad skulle hon ej i detta nu velat gifva för att erhålla förlåtelse och glömska af sitt brott! För att Carlyle skulle, likt en helande balsam, gifva henne ett enda af de forna småleenden, ett enda ord af medlidande och ömhet ! Sålunda låg hon, fördjupad i sin smärta och försjunken i ett dystert och sorgset drömmeri med hufvudet i draperiet och händerna korslagda öfver bröstet. Hon låg sålunda närmare en timmas tid, utan att någon kom att störa henne och utan att William tilltalade henne med ett enda ord. Hastigt steg hon upp och kastade en slö blick mot dörren som öppnades, Det var Joyce som kom. — Mr Carlyle har sagt att William önskade se mig... Och med dessa ord nalkades hon långsamt och tyst barnets säng. Hon upplyfte täcket för att kunna bättre se barnets ansigte men nedsläppte det genast och utstötte i det hon. förfärad studsade tillbaka ett smärtsamt skri som kom Isabels hjerta att spritta till af ångest. Den stackars modren förlorade nu allt välde öfver sig sjelf. Hennes barn hade dött, dött utan att hon märkt det, dött utan att hon fått uppfånga hans sista suck! Det blef