Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 2

sjuklingen, men med en röst så svag, så svag att den ej kunde höras af fadren. Och knappt var dörren stängd efter Carlyle förrän Isabel störtade upp. Hon var förfärligt blek och med brinnande ögon betraktade hon William under det de länge återhållna tårarne banade sig väg i stora strömmar utför hennes kinder. 4 — William, William! ropade hon. I detta yttersta ögonblick så se i mig endast din moder! William slog upp sina tunga ögonlock, men tillslöt dem åter med orden: — Min mor! Pappa har gått att hemta henne. — Nej .. nej; William . .. icke hon... jag ... förstår du då icke! jag .. . jag är... Hon vågade icke fullborda meningen. Nej icke ens i denna stund, då döden gick att skilja henne från William hade hon styrka eller mod att utropa: — Jag är din moder! Wilson trädde in. — Lefver han? frågade hon. — Ja, ja, lemna mig. Jag skall ringa om jag behöfver er. Utan att just hafva något dåligt hjerta undvek Wilson. likväl sorgfälligt allt för häftiga rörelser. Hon drog sig derför skyndsamt undan. Sedan Isabel blifvit l-mnad ensam knäföll hon ånyo, men denna gång var det för att bedja, för att anropa, Gud att till sig upptaga den lilla själen som redan slog med vingen för att lemna jorden, att anropa ho