Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 1

sförläta och gifva en plats i himlen, ty äfven för honom har jag utgjutit mitt blod. Pappa, vet du att mamma har dött af ett krossadt hjertas smärtor? Carlyle böjde sig ned och besvarade barnets fråga med en kyss, men med detta svar var det icke tillfreds, — Pappa, upprepade han, vet du att mamma har dött af sorg? — Det är mycket sannolikt, William; men du mödar dig för mycket med att tala. Var derföre stilla och tyst. — Pappa, ropade barnet liksom det hållit på att qväfvas, jag kan knappast andas. Men hvar är Joyce? — Hon kommer straxt. William lade fadrens händer under sitt hufvud och tycktes vilja sofva. Carlyle höll sig orörlig en stund; derefter drog han sakta undan sina händer och ville gå derifrån. — Ack pappa, pappa! stönade barnet ånyo, gå icke, gå icke... tag farväl af mig. Under strida tårar omfamnade Carlyle honom. — Pappa går bara ifrån dig på en kort stund, sade han; han skall blott nemta din mamma. — Och den lilla ? — Och lilla Anna, ja om du så önskar. Försök nu att vara stilla och hvila dig. När jag kommer igen skall jag icke mera lemna dig. — Det är bra pappa, gå då men omfamna mig först. Carlyle tog honom ånyo i famnen och öfverhöljde honom med kyssar hvarefter han åter nedlade honom och aflägsnade sig med beklämdt hjerta. — Pappa, farväl! suckade för sista gången den lille