Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 1

ken för allt skönt, som af naturen låter honom skilja mellan sannt och falskt, något hvartill vi vanliga dödliga måste uppöfvas genom studium och genom att länge se mästerverk. Han älskar musik, då denna rörer sig inom allvarliga sferer, och de stora mästarne från svunna århundraden äro honom kärast; fastän han ingalunda är exekutör, händer det likväl, att han sjelf sätter melodi till sina dikter, hvilken då födes samtidigt med dikten i hans inre. Jag har sålunda hört en melodi till Soldatgossen, hvilken upptecknats efter hans gnolande, under det han utarbetade denna dikt. Den skall svårligen hålla stånd intör musici ex professo, men mig förefaller den utomordentligt egendomlig och, såsom man väl kan tänka, sammansmältande med texten. Såsom ett ganska upplysande drag i hans skaldiska utveckling, erinrar jag mig foljande: vi kommo till att omtala en eller annan för öfrigt glömd ädel gerning — jag minns nu icke hvilken. — Han såg en stund framför sig: Ahja, sade han, låt den nu vara glömd, så få himlens historieskrifvare litet att göra. Jag menar, tillade han, att den historia, som skrifves och läses i himlen, är det förgätnas historiak. I huru hög grad har han icke då sjelf varit för Finland en himmelsk historieskrifvare, då han i mångfaldiga, annars glömda drag skildrat för oss den doldaste, men derföre äfven mest himmelska sidan af det finska folkets kamp och lidanden. Åro icke Sven Dufva, Torpflickan, Trosskusken och n:o 15. Stolt sådana blad ur det glömdas historia? ÅFänrik Ståls sägner ega bestämdt något, som är beslägtadt med himlens sägner. Vi omnämnde, huru Runeberg med geniete glädje njuter af det sköna i konstverket. Vid betraktandet af englahufvudena, hvilka halft osynliga dyka fram ur bakgrunden på taflan öfver den Sixtinska Madonnan, utbrast han en gång så här: Sådana små välsignade englar flyga egentligen osynliga i luften omkring oss, hela lifvet är fullt utaf dem. Skalden sitter och fiskar efter dem, ibland lyckas det honom att få tag om foten på en utaf dem och visa fram den, men de visa sig aldrig for mängden. Under samtalet hade tiden skridit framåt, det hade icke fallit någon in, att se på uret, man visste dessutom att då Runeberg väl kommit in i ett samtal, afbryter han det sällan förrän fram mot morgonen; klockan var half tre, — natten led till slut. Men samtalet fortfor oafbrutet 1 ännu tvenne timmar, och morgonrodnaden flammade starkt öfver ryska gränsen, då det blåstes till uppbrott. Följande dagen afreste sällskapet från Helsingfors, jag skulle ännu i flera dagar få njuta glädjen af skaldens sällskap. Dagen derefter användes till utförandet af det arbete, som gifvit mig anledning till besöket — den derpå följande gladde han mig med löftet om att vilja för mig föreläsa hvad som var fardigt af ett påbörjadt arbete. Nu är det visserligen så, att man icke bör, ja, ej ens har rättighet att omtala en skalds outgisna och ofulländade verk, och vi skola icke heller kränka denna pligt — men det följande är dock dels så kändt i Finland, att en hvar kan tala derom, dels har jag särskild tillåtelse att omnämna saken. Runeberg arbetar för första gången i sitt lif på ett större dramatiskt arbete. Man har hittills vant sig vid att betrakta honom såsom uteslutande episk skald — och den episka är alltjemt hans förnämsta sida; men det finnes i den ett så genialiskt nästan dramatiskt beräknande pointerande, att man ofta lätt föreställer sig, det dramat måste i honom finna en bearbetare, som eger äfven denna egenskap, den omedvetet beräknande, dramatiska kompositionsförmågan, — en egenskap, som