Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 1

Och under det hon läg der tryckt under bördan af sin moderliga förtviflan som hon ej vågade visa, under suckar och tårar som hon var tvungen att dämpa, bemödade sig Carlyle a sin sida att beherrska sin stora rörelse och helt och hållet upptagen af sin egen sorg märkte han ej ens guvernantens qvalfulla ångest. Carlyle stod äfven lutad öfver dödsbädden och stora tårar föllo från hans ögon ned på det älskade barnets ansigte. — Du får icke gråta så, pappa lille, hviskade William och slog sina ntmärglade armar om Carlyles hals! jag fruktar icke ... Jesus kommer snart! — Du har rätt, min innerligt älskade gosse! Hvarföre skulle du frukta? Du återvänder till din Gud och fader, du går rakt i lyckans sköte. Snart kanhända skola vi åter forenas der. O, jag känner det!... du skall snart återse mig, du skall återse mamma, Jag skall säga henne det, icke sannt? Utan tvifvel väntar hon på mig... just vid stranden af floden; hon väntar att farkosten skall komma! Barnet tänkte sannolikt på Martins tafla. Carlyle tog några smultron som han såg på ett thefat och krama.le med fingrarne ur saften samt lät den falla på gossens förtorkade läppar. — Pappa, skall Jesus sjelf komma med båten fortsatte William. — Ja, min älskling, Jesus skall komma att hemta dig. — Han skall föra mig rakt fram till den gode Guden och han skall säga: Se här är en liten gosse som man får